Efter en osedvanligt jobbig period i livet åkte jag till Indien för att finna sinnesro. Eftersom jag är lättköpt och flumandligt lagd så funkade det. Jag kom tillbaka oljemasserad, brunbränd och yogafrälst. Jag ville såklart fortsätta vara en så här härlig och ångestfri mänska så jag köpte ett svindyrt årskort på en Bikramyogastudio i Stockholm. Bikramyoga för er som inte vet, är en serie av 26 positioner som utförs i en 40 grader varm studio vilket gör att man svettas litervis, blir illamående, får andnöd och panikkänslor. Vissa beskriver de första gångerna som en näradödenupplevelse. Låter det härligt? Det är det också. För den som inte svimmar eller rusar ut ur rummet i panik.

Bikramyogan, har jag insett medan jag svettats, är en yoga helt i Reinfeldts linje. En slags yogans motsvarighet till alliansens Arbetslinjen. I bikramyogastudion precis som i moderaternas samhälle finns ingen plats för svaghet. För att klara de 90 minuterna måste du vara stark, frisk och utvilad. En natt med för lite sömn och du kommer tillbringa hela passet flämtandes i fosterställning. Och precis som i alliansens värld så handlar solidaritet inte om att de starka hjälper de svaga, tvärtom, det är den som är svag eller orkeslös som betraktas som osolidarisk. Om du faller ur en position (vilket händer ungefär hela tiden, föreställ dig att du ska balansera på ett ben samtidigt som det andra benet sträcks ut i 90 graders vinkel bakom dig, samtidigt som hettan får ditt hjärta att bulta av ansträngning) så beror det enligt ledarna på att du inte anstränger dig tillräckligt hårt, till skillnad från de andra som klarar positionen. Den som är svag misstänkliggörs på samma sätt som alliansen påstår att den som är sjuk eller arbetslös egentligen försöker lura alla oss andra genom att utnyttja sjukbidrag och socialförsäkring.

Om (när) du faller ur och inte omedelbart försöker komma tillbaka in i positionen, eller när någon stackars nybörjare desperat ber att få lämna rummet (det händer nästan varje pass) så får du räkna med att bli ifrågasatt av ledaren, precis som den som vill sjukskriva sig. I högeralliansens samhälle precis som i Bikramyogasalen gäller det istället att pressa dig själv tills du nästan svimmar för att bli betraktad som en värdig samhällsmedborgare/yogi. Och därför gör vi det. Pressar oss tills vi svimmar av rädsla för att bli besmittade av de svaga. Ingen vill vara svag. Precis som ordet solidaritet fått en ny innebörd i alliansens samhälle har även ordet offer fått en ny betydelse. Nu handlar det inte längre om ordbokens definition (att vara utsatt för något, tex en orättvisa eller ett brott), istället används det skuldbeläggande begreppet Offerkofta. Kom inte här och gnäll, var inte en sån jävla offerkofta! Det är du som individ som sabbat för dig själv. För att du inte orkade eller förmådde. Skyll inte på samhället.

Och medan samhället skuldbelägger de svaga och orkeslösa så ökar Bikramyogans popularitet. Det är ingen slump. Föraktet för svaghet gör att vi alla vill vara en vinnare. Allt blir så himla mycket härligare och enklare om vi håller oss friska, starka, ångestfria, kompetenta, glada och snygga. Eller hur.

Och medan jag böjer mig bakåt i en omöjlig position som trotsar gravitationskraften och tänjer mina muskler till bristningsgränsen samtidigt som yrseln gör mig illamående tänker jag detta: Fascistyoga är det nya svarta. Kom ihåg var ni hörde det först!