Han hade nyligen hoppat av Ny Demokrati, hade väl insett att det inte gick att ta den glada hetsen mot invandrare så mycket längre för tillfället, så han ville pröva en annan väg. Jag tror programmet hette Den Nya Välfärden. Jag var ung och populär och hade antagligen problem med narkotika, trodde Ian. Så jag skulle också vara perfekt.
En rolig looser.
– Du och jag Stefan, vi är liksom hatade av etablissemanget, sa Ian. Vi får inte komma in i finrummet för vi tycker fel grejor.
– Va ska vi in i finrummet och göra då, svarade jag.
Jag förstod ju att han ville få med mej i programmet och tänkte sej att jag måste lida i mitt utanförskap. För alla vill ju egentligen vara med och vinna i Bingolotto, alla vill ju komma in i etablissemangets värme, det finns en slags potential till missnöje i att man känner sej utanför. Så tänker fascister, nu som då, och ännu längre tillbaka i historien.
Fascismen är egentligen inte så mycket ideologi, vem som ska hatas och föraktas växlar. Fascismen är sadomasochism som politisk rörelse. Fascismen är föraktet för det svaga, föraktet för människans skörhet och om man så vill, människans feminina sidor.
Fascismen är lösningen för det svaga, hunsade och misshandlade barnet som förbjuder sej själv att känna vrede mot den som misshandlat och hunsat det och istället letar efter ännu svagare och ännu mer misshandlade olycksbröder att leva ut sin frustration på.
För att det mest förbjudna är att slå tillbaka mot den som slagit, pappa, officeren, läraren ... istället längtar man efter beröm från dessa, man längtar efter att underkasta sej.
Muslimerna är nu dom nya judarna. Muslimerna är den rätta bioduken för projektioner av hat som kan funka idag. Känslan av att vara hotad av nånting som håller på att utplåna ens identitet är reell för en massa människor i Västeuropa idag. Fascismens uppgift har alltid varit att avleda människors frustration neråt och inte uppåt. Slicka uppåt, sparka neråt. Hitler hade inte nämnt någonting om hotet från judarna innan 1919.
Antisemitismen i Västeuropa och Tyskland hade vid 1900-talets början blivit en ganska marginell företeelse. Det var först när Alfred Rosenberg och annat bättre folk som flytt bolsjevikrevolutionen i Ryssland kom i kontakt med dom reaktionära kretsarna i det besegrade och av arbetaruppror skakade Tyskland som antisemitismen satte igång.
I Östeuropa fanns sen länge en tradition bland tsarer och andra potentater att skylla allt möjligt på judarna.
Plötsligt fanns en förklaring också i Tyskland till varför arbetarna strejkade, soldater slängde sina vapen och pratade om att arbetarklassen inte hade något fosterland och sjöng Internationalen.
Jag sa till slut ja till Ian. Det blev ett hemskt tv-program. Det var lågbudget och kulisser i papier mache, det var en uttråkad tonårspublik, det var jag som fick sjunga nåt crazy antikapitalisiskt, det var Lasse Werner som var som en slags sidekick till Ian, men gammal och sliten, så att Ian framstod som en vinnare.
Men jag fick in en femetta när Ian hade hållit en lång sifferutläggning om att vi måste slopa välfärds-sosse-bidrags-Sverige och vände sej till mej med ett flin och sa:
– Ekonomiprofessor Sundström har kanske nåt att tillägga?
Och jag sa:
– Jag tror ni kommer ångra er när ni dör.
Då applåderade den ungdomliga publiken i studion, dom tyckte det var roligare med lite plump dödsångest än siffror. Men jag tror det är en dålig ide att planka fascismens opportunism. För det var det jag gjorde. Jag sket väl i vad Ian tänker när han dör, och jag är själv rädd för vad jag ska tänka.
Opportunismen gör fascismen sårbar för kritik.
För det första; Det är sant att all religion kan vara förtryckande. Marx hade rätt om att religionen är ett opium för folket. Men vi måste lära oss att ha två bollar i luften samtidigt. Jag har sett kristna och muslimska personer, samt Krishna-lirare uträtta fantastiska saker i humanismens namn. Och vi måste försvara religionsfriheten.
Fascismens angrepp på islam är genomskinlig i sin dubbelmoral.
Likadant med feminismen. Att SD säjer sej stå upp för kvinnors lika värde är skrattretande. Det kan vi enkelt visa genom i alla lägen solidarisera oss med kvinnor som kämpar mot patriarkalt förtryck, mot såväl imamer som machoidioter som ”vet vad kvinnor vill ha”.
Sist men inte minst SD:s försök att låtsas vara ett arbetarparti. Jag behöver inte räkna upp för er all springpojkstjänst SD gjort för riskkapitalet inom vård och omsorg, alla fackliga rättigheter dom försöker inskränka.
Det jävliga är ju att argument inte verkar räcka. 15–20 procent av svenska folket som fortsätter rösta på SD, oavsett östermalmska järnrör och Trollhättska knivar.
Och sossar och miljöpartister får böja sej inför skräcken för flyktingar som SD lyckats sprida i det svenska samhället.
Då räcker det inte längre med att vi tjatar om dom mänskliga rättigheterna. Vi måste visa i praktisk handling att människan är en solidarisk varelse, och inte sorglig påse med kött och ben som vill ha mest pengar när den dör.
Det största som hänt på väldigt länge i Sverige är alla volontärer som utan ett öre betalt och inte ett tack från Löfven hjälpt till att ta emot flyktingar, öppnat sina hem,samlat ihop kläder, till och med åkt ner till dom grekiska öarna och i praktiken visat att en annan värld än fascismens är möjlig.
Dom är min hjältar.
Dom manar till efterföljd.
