Idag, knappt två år senare skriver jag ett hejdå till er läsare, för att tidningen vid årsskiftet avvecklas.

Nu gör jag en något vemodig tillbakablick på de gångna två åren och konstaterar: Trots allt tog vi vårt uppdrag på allvar och vi var just den där rösten. Utifrån knappa villkor (en ensam redaktör med tillgång till redigering och ett litet gäng frilansare) har ETC Uppsala oftast kommit med egna nyheter och vinklar. Den har varit just en självständig röst.

Har den varit viktig? Det är inte min sak att bedöma, utan läsarnas.

Men det Uppsala nu förlorar är en tidning som har följt arbetslösa nysvenskar, fattiggjorda pensionärer, personer med LSS-beslut och personal i kommunalt finansierade verksamheter. En tidning som regelbundet har skrivit om bostadsmarknaden ur den inte så välbeställda hyresgästens perspektiv, och med en serietecknare som många gånger har skildrat restauranganställdas livs- och arbetsvillkor.

Kort sagt: vi har försökt hitta en vinklar där vi skildrar Uppsala ”underifrån”.

Vi har också varit en grön röst som undersökt omställningen – hur ser den ut, är den tillräcklig, kan vi komma längre, och vilka är de nyaste innovationerna?

Vad betyder det för demokratin när rödgröna lokaltidningar avvecklas? I dagens digitala medielandskap är det förstås svårt att bedöma, men varje orört dokument, varje ogjord granskning varje inställt möte med personer som behövde få sin röst hörd är en förlust. Och även om avvecklingen inte betyder att ETC helt släpper sin Uppsalabevakning så blir det ändå kännbart.

Den närmaste tiden kommer ETC att använda oss lokala journalister i ett nytt projekt knutet till den rikstäckande dagstidningen Dagens ETC. Jag är förhoppningsfull om att kunna göra nytta där också, men på ett annat sätt.

Den här texten är ett tack till er som har läst, tagit till er, kommenterat och diskuterat. Jag känner mig privilegierad över att ha fått göra er tidning och hoppas att ni fortsätter att läsa mina texter om Uppsala i Dagens ETC.  Tack för den här tiden.