"Jag vågar knappt säga det, men jag har skaffat mig en ny båtkärlek."
Jag ska skilja mig. Inte från min man. Jag och min älskade båt ska gå skilda vägar. Oj, vilken kärlekshistoria vi har haft. Hon har varit en trofast vän, en följeslagare. Ett arbetsamt, men ack så njutningsfullt möte. En plattform att möta vår vackra natur utifrån. Att se fåglarna sväva, dyka. Att höra kvack och tjatter och utsätta sig för diverse olika väderlekar. Och att titta ner i djupa gröna vatten och bli buren på denna oändliga samling av vattendroppar som Vättern utgör. Men nu ska vi skiljas båten och jag. Och jag hoppas innerligt att det finns någon annan därute som kommer att vilja ta emot henne och bli lika drabbad av henne som jag har varit.
För några månader sedan var det en omöjlig tanke att Afrikas drottning och jag skulle skiljas. Ja, hon heter så och hon bär sitt namn med stolthet sin höga ålder till trots. Det är klart hon har lite skavanker, men är man född 1963 så är det smällar man får ta. Livet far ju fram med oss alla, sätter sina spår, sina läckage. Ytan torkar och måste smörjas och lackas ordentligt. Och trots att hon är kort till växten, endast sex meter lång, så är hon inte snål med utrymme. Man kan sträcka ut sig och låta sig vaggas till söms med ett kluck i öronen.
Hon ser ut som en liten toffel bredvid andra båtar som nu för tiden verkar bli allt större. Men när jag styr henne med en fot skvalpandes i vattnet tänker jag att de där jättebåtarna knappt ens ser vattnet från sina höga rattar där de vrålar fram i snabba knop. Och man kan leda henne till de finaste vikarna och söka sig fram till små ensliga öar.
Hon är äventyr och minnen. En dag på henne är som två. Två dagar är fyra. Allt blir dubbelt så länge just för att vilan infinner sig. Tiden saktar ner. Och jag får förmågan att bara sitta och ”tomglo” som min granne Solveig brukar säga. Jo, nog har det blåst upp till storm ibland. Som när min väninna Siv och jag kastade ankar utanför Vinön bland stenar och grynningar. (Jo, drottningen har bott i Hjälmaren också.) Det var så lugnt och fint när vi la till. Vi sov som små barn på durken. Men som ni vet så kan vindar vända. Mitt i natten blev det plötsligt fara å färde. Det var bara att rufsa igång sig, få upp ankare, starta motor och söka sig till en säker plats i mörkret.
Och när jag var ute med min son som då kanske var tio år och fastnade med båten alldeles i gattet där Svartån blir Hemfjärden. Jag fick hoppa i och försöka böka loss båten. Turligt nog är Hemfjärden grund som en ankdamm så man får jobba hårt för att drunkna där. Men Anton stod där på båten och tittade på mig med skrämda ögon och frågade: – Mamma ska du dö nu? Men det gjorde jag inte. Inte alls. Helskinnade kom vi hem och gladde oss åt att få lägga till fler dagar och år till livet.
Afrikas drottning har förstås följt mig på mina kärleksäventyr. Hon införskaffades med min förra man som älskade henne lika mycket som jag. Sedan lämnade han skeppet och när jag träffade min nuvarande så ingick det förstås en båttur för att testa om han höll måttet. Jag menar vi skulle ju bli tre i relationen. Men det gick fint. Han klarade inträdesprovet och vi blev så att säga ett par där på henne. Men nu är min saga med Afrikas drottning slut. Jag vågar knappt säga det, men jag har skaffat mig en ny båtkärlek. Men jag önskar Drottningen många vackra år med någon som möter hennes ålderdom. Som putsar henne lagom mycket. För man ska inte gå till överdrift. Det behövs ingen skönhetsoperation. Bara lite vanlig hederlig omtanke. Och jag ropar ut över Hjälmarens och Vätterns vatten. Tack Drottningen för att du har burit mig! Må det gå dig väl.
