Det är bokmässa i Göteborg och jag ska hålla i samtal, stå framför människor, och behöver vara representabel och det slår mig, ännu en gång, hur skör balansgången är. Lagom söt tjej.
En kvinna med framgång måste klara av att vara osynlig som könsvarelse, lyckas framstå som ren ande när det ska arbetas, och samtidigt, när som helst, kunna växla om till det åtråvärda objektet för att inte verka abnorm, farlig, galen. Som Mary Beard skriver om i sin geniala pamflett ”Kvinnor och makt” från förra året: den mäktiga kvinna som helt bejakar det ”kvinnliga” ses som maktlös, den som istället förkastar allt sådant betraktas som ett sorts monster.
Det gäller att vara osynlig och mycket synlig, omväxlande, i exakt takt med omgivningens förväntningar. Bejaka precis så mycket av begäret i mannens blick att man inte verkar hotfull, men inte så mycket att man just därför verkar hotfull, en balansgång på en knivsudd.
Det är svårt. Men nödvändigt. Allt annat betyder problem. Kan vara livsfarligt.
Torsdagen 4 oktober borde det ha tillkännagivits att den amerikanskantiguanska författaren Jamaica Kincaid tilldelas 2018 års Nobelpris i litteratur, för sin enastående känslighet inför tillvarons väsen, gestaltad genom de vardagligaste av detaljer med det mest hisnande av språk. Eller att den tyska författaren Jenny Erpenbeck fått det. Eller Ann Carson, Marie N’Diaye, Nina Bouraoui ... mitt huvud, mina medieflöden, mina samtal svämmar över av kvinnor som skildrar livets allra innersta kärnor. Kvinnor som har magi i sina fingrar och kan göra det outtalbara till text, som kan spränga vallar mellan snäva erfarenhetssfärer, som vet ett och annat om vad det är att vara människa. Men, i stället, en rättegång, ett domslut, en undanmanöver, ett akademiskt nolläge.
Domen mot Jean Claude Arnult – en seger för #metoo och för alla som blivit utsatta för sexuellt våld och känt skammen ta över den rättmätiga vreden och ropet efter rättvisa tystna, också i medvetenhet om att omgivningen står där med sina fingrar redo att peka, peka ut offret som skyldigt.
Det är en seger. En sorg är att detta är vad som kom till oss denna Nobelvecka, i Brett Kavanaughs, övergreppens och sorgens år 2018. Istället för ett pris till någon av alla de kvinnor från alla delar av världen som utgör det yttersta toppskiktet av den samtida litteraturen. Bevarandet av en patriarkal tystnadskultur, även efter att den förment oskyldigt utpekade dömts av en av de i våldtäktsmål välkänt svårövertygade domstolarna.
Det blir så hjärtskärande tydligt hur farligt det fortfarande är att vara kvinna. Överallt är det livsfarligt, också i de kretsar som anser sig bildade och upplysta, också för den kvinna som vill skriva, vara en del av ett skrivande kollektiv. (Kanske inte mer där, men inte heller mindre.) Det påminner om hur livsavgörande det är att med alla krafters makt yxa fram en annan fördelning av begärsblickar och objektifiering.
Kanske är det just det yxandet som pågår nu när kvinnor berättar om att vara på andra ställen än i den perfekt avvägda kompromissen mellan het och neutral. Som när klimaktariekärringarna tar sig ton allt mer, i Malin Jacobson Båths skarpa grundkurs i livet efter menopausen i SVT-serien ”Det ska hända dig med”, när Nina Lekander hävdar 55+-kvinnans rätt till ett hämningslöst sexliv i sin nya bok ”Trosbekännelser” eller Malin Lindroth återupprättar kvinnan som ingen man valde i den geniala essän ”Nuckan”.
”Någonstans hade jag lärt mig att det farligaste som finns är att tala om sig själv som en kvinna som inte begärs av män.”, skriver Malin Lindroth i en eftertanke runt alla reaktioner hennes bok väckt.Livsfarligt. Lika livsfarligt som att råka smeta för tjockt med läppstift och råka göra söta flickan till en slampa.