Därför gick jag igång på proggband som Gudibrallan som svor i den heliga svenska sossekyrkan: ”Första maj har alltid varit din röda dag/Andra maj så skriver du en arbetsstrejkarlag/Tredje maj så kallar du dig verklig socialist/Fjärde maj så upptäcker vi att du är folkpartist”. De sjöng om farbröder som bestämde och de tyckte som jag: ju mindre farbröder bestämmer, desto lyckligare blir vi.

Jag inbillade mig ett tag att det var till vänstern jag borde söka mig, den organiserade vänstern, den som pratade om uppror och revolutioner. Jag knackade på och möttes av ett gäng unga farbröder som satt under porträtt av äldre farbröder och citerade Lenin och korrigerade dem som missuppfattat Marx och förklarade att Castro hade rätt även när han hade fel. Och jag förstod ingenting: vadå, ni vill att olika farbröder ska bestämma vad ni ska tycka? Ni sätter rentav en ära i det? Jag gick innan jag hann slå mig ner.

Efter tolv år av rektorer och adjunkter som pekade med hela handen fick man lämna skolan. Jag flyttade hemifrån till kommunalt ägda bostäder. Där kunde man inte använda tvättstugan på helgerna. Då var vaktmästarn ledig. Och det var bara han som hade nyckel till centralströmbrytaren. Och den slog han av när han gick på fredagarna. När jag föreslog att han bara kunde låta bli att slå av centralströmbrytaren på fredagskvällarna hånskrattade han. Jag gick till hans överordnade men de hånskrattade ännu högre. Det viktiga var inte att folk kom åt att tvätta när de var lediga. Det viktiga var att farbröder fick bestämma.

Så jag köpte en bostadsrätt i en HSB-förening. Nu kom ännu farbroderligare farbröder, som kallade till ett stormöte med två dagars marginal och sen smällde upp ett riddarstaket runt hela föreningen med långa vassa spetsar längst upp. Grindarna stängdes 21 och då fungerade varken kodlås eller porttelefon. I ett brev som skickades ut till alla medlemmar förklarade farbröderna i styrelsen: ”Vi vill inte ha besök efter klockan 21.” Deras ”vi” innefattade uppenbarligen mig. Det gjorde det aldrig när jag ville nåt.

Allt ovanstående är den priviligierades levnadsberättelse. Det är inte alla förunnat att överhuvudtaget bo. Det vet jag också. Jag hade kunnat ge andra exempel från mitt liv. Jag har trots allt jobbat inom Kriminalvården och sett människor lägga de intagnas ansökningar längst ner i pappersbuntarna och säga: ”Där kan de få ligga tills de gonat till sig!”

Poängen är att farbröder som vill bestämma finns överallt, i alla åldrar och av alla kön. Jag har träffat kvinnliga farbröder som är långt yngre än jag, som kallat till möten på Sveriges Radio och begärt att få ut radiomanus i förväg.

De farbröder jag har träffat på har fått makt över nyckelknippor och ritningar. Andra farbröder bestämmer över uppehållstillstånd och tiggeriförbud. En del försöker rentav ta makten över våra åsikter och vissa av dem ser nästan ut att lyckas.

Så där står jag politiskt: i det hörn som vill ge så lite makt som möjligt åt de som vill bestämma över andra. Eller positivare uttryckt: de som vill ge så mycket makt som möjligt åt var och en. För vissa är det en otäckt liberal hållning, för mig är det punk och progg och frihetlighet.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.