Får jag också vara huvudperson eller måste jag byta kön först?

För några veckor sedan visade en undersökning som SVT:s Kulturnyheterna hade gjort att åtta av de tio vanligaste böckerna som lärare läser med sina elever är skrivna av män. Dessa böcker har också män eller pojkar i huvudrollen. Genom att läsa skönlitteratur i skolan är förhoppningen att eleverna ska kunna utveckla sin egen identitet och förståelse för omvärlden. Men vilka identiteter och perspektiv blir tillgängliga om inte alla får vara med och berätta?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

När jag var 15 år älskade jag egentligen redan att läsa men Möss och människor tråkade ut mig. Det var min svensklärare som hade stoppat den i händerna på mig och mina klasskamrater efter att vi hade läst om Strindberg i en, ur högstadieperspektiv, oöverskådlig oändlighet. I engelskan hade samma lärare gett oss Skriet från vildmarken. De båda böckerna sällar sig till en lång lista med böcker skrivna av män som mina lärare, på olika sätt, fick mig att läsa under högstadiet och gymnasiet. Och, till skillnad från den först nämnda boken, väcker flera av dessa män mitt intresse. Det är Kafka och Dostojevskij, Sartre och Hesse, Dante och Homeros och så vidare. Boye och Södergran letar sig in i denna litteraturvärld, som tycks så dominerad av män, annars är kvinnorna mest bifigurer som fyller olika funktioner i alla dessa mäns resor inom och utom sig själva. Penelope väntar på Odysseus, Beatrice vägleder Dante och Sonia hjälper Raskolnikov att sona sitt brott.

Det började förstås långt tidigare. I böckerna och serietidningarna vi läste som barn var han det dominerande personliga pronomenet. Medan Bamse, Lilleskutt och Skalman gav sig ut på äventyr fick Brummelisa och Nina Kanin snällt vänta hemma.

Om det var så här berättelserna skulle se ut så ville jag byta kön. Jag ville också ge mig ut på resor, lära mig saker, bli till och förvandlas. Jag ville kliva ut ur min menstruerande, reproducerande och immanerande kropp och ge mig ut på havet och slåss mot cykloper, få lära mig gudarnas alla hemligheter och det universella språket. Jag ville bli huvudperson i romanerna om frihet och rättvisa!

När jag, på väg in i 20-årsåldern, tog mig en titt på min bokhylla insåg jag att den krävde kvotering. Jag gav mig hän åt Winterson och Duras, Carter och Lidman, kvinnor i min egen ålder, kvinnor som varit döda länge, kvinnor som levt under olika villkor och erfarit vitt skilda saker. Världen öppnade sig och blev större. Det fanns fler sätt att vara människa på i litteraturen. Jag önskar att dessa kvinnor hade kommit till mig lite tidigare. Dessa djärva, komplexa, välformulerade kvinnor som jag mötte i böckerna. Och jag önskar att de fick komma till unga kvinnor och män (!) i dag också. Att de lärare som vill uppmuntra sina elever att läsa också ger dem böcker skrivna av kvinnor. Så att de får öppna sig lite tidigare. Och se att det finns flera sätt att vara jag på, att inte bara männen kan upptäcka världen.

Minst fem av tio böcker som eleverna får borde vara skrivna av kvinnor. Kanske till och med sju. Tro mig, det finns ingen risk att de kommer att glömma bort att det går att vara man också.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på ETC Bergslagen!
Om du redan är det loggar du in här .