Det har sagts att det går att ljuga sig glad, ljuga för sig själv, säga affirmationer: jag är fantastisk, så blir det sant också i den som känner sig som skit.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det går att tro ibland att hela det offentliga samtalet gått på samma linje, om vi bara säger det så blir det sant. Om vi säger det till oss själv om och om igen behöver vi inte ens tro på det, det blir ändå sant, till sist.

Berättelser om trygghetskriser och systemkollapser, men också om tröst som går att finna där ingen visste att den fanns. Politikerna som ler och ler och rynkar pannan på exakt rätt ställe. Tills de tror det själva. Eller?

Samtidigt som tesen om det falska leendets välgörande effekter på hälsan, samtidigt som skrattyogans desperata vansinnesskratt fyllt de för stress långtidssjukskrivnas ekande tomma dagar, har också andra resultat forskats fram. De visar det absolut motsatta. Att ett alltför stort användande av falska leenden tvärtom urholkar människan inifrån. Ju större glappet är mellan den inre känslan och det yttre uttrycket desto skadligare är det. Med tiden uppstår en intensiv upplevelse av att vara falsk, att ha tappat kontakten med sitt genuina jag.

Forskning om falska leende bedrivs ofta inom arbetslivspsykologin då det är där, på arbetsplatser, som människor kan tvingas le mot sin vilja. Busschaufförer till exempel, den grupp som professor Brent Scott vid Michigan State University studerat, visar sig må sämre och sämre ju mer de tvingas le.

Kassapersonal är en annan yrkeskategori som kan ha leendet som arbetsuppgift, också där finns studier som visar att det påtvingade leendet är djupt destruktivt. En ”emotionell dissonans”. Det kan gå så långt att psyket börjar förknippa den fysiska akten, den muskulära aktiviteten att le, med de negativa känslor som samtidigt finns i den leende människan. Så att leendet istället för att trigga lycka triggar olycka.

En liknande effekt verkar de positiva affirmationerna kunna ha på just den grupp av människor som skulle vara rejält behjälpta av en dos positiv självbild. Det har visat sig (enligt Joanne Wood, psykologiprofessor vid University of Waterloo, Kanada) att det framför allt är de som redan har en god självkänsla som är förmögna att ta till sig av sina egna käcka spegelkomplimanger. För den som ser sig som en som suger är påståenden som ”jag är en stark och kompetent människa” lika falska som omöjliga att leva upp till och så lägger sig affirmationen som ytterligare en förväntad prestation som en misslyckas med, ovanpå alla de andra.

För oss som samhällskropp, kollektivt jag, har kanske något liknande hänt, när de stora partierna faller och faller i takt med att de blivit allt bättre på att framstå som just så pålitliga som väljarna önskar, utan att det falska leendet någonsin når ögonen, utsagorna aldrig vidrört hjärtat.

Så just när vi slipat vår yta så blank att ingenting går att ana av det som pågår innanför den, visar det sig att ingen egentligen gick på det, inte ens vi själva.

Just som svenska politiker lärt sig fejka förtrolighet så väl att det ”går genom rutan” har förtroendet för den där falska förtroligheten börjat krackelera på riktigt. Och då är det inte så konstigt att de som verkar vara på riktigt genuina vinner människors röster.

Den kusliga känsla som uppstår när någon ler falskt emot en, en upplevelse av fara, av att vara lurad av någon som inte ens går att anklaga eftersom hen ju påstår vänlighet. Den kanske är värd att ta på allvar, både inför sin egen spegelbild, inför sina medarbetare och inför de man hoppas ska rösta på en.