Jag bläddrade i en bok för att finna en uppgift om något då jag i stället hittade någonting helt annat. Det var en man som hette Martin Ekström från Avesta. Det var mycket störande, eftersom boken jag letade i var Fascismen och nazismen i Sverige, av Eric Wärenstam.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Släkten på min fars sida existerar knappt längre. Den närmaste släktingen jag har är en sonsonson till min gammelfarmors syster som flyttade till USA för mer än 100 år sedan. Vi har inte kontakt. Jag har dåligt med släkt och jag har ingen släkt som heter Ekström. Jag är varken släkt med de som började koka blåbärssoppa på 1800-talet eller Strindbergs kompis konstnären Per Ekström. Inga andra Ekström än mina döttrar är jag släkt med.
Ändå blev jag störd. Pappa, hans far och hans farfar kom just från Avesta. Och Martin Ekström var inte vem som helst. Han slogs för de vita under finska inbördeskriget. Så småningom blev han överste. Han erbjöd sig att slå ner Ådalskravallerna med de trupper han kontrollerade. 1934 blev han partiledare för de svenska nazisterna. Han var populär, det blev ett visst uppsving för nazisterna under hans tid. Det skrevs till och med en Ekströms-marsch som börjar: ”I Ekströms stolta hakkorshär …” Så sent som 1988 restes en minnessten över honom.
Jag kollade och jag dubbelkollade. Jag tittade igenom min farfars släktforskningspapper som jag visserligen sparat men aldrig varit intresserad av. Allt tydde på att jag inte hade några blodsband med överste Ekström. Jag kunde andas ut.
Men om det nu varit så att Martin Ekström var min avlägsne släkting? Hade jag känt skuld? Skam?
Kanske det. Men varför? ”Straffet för fädernas skuld drabba barn och barnbarn intill tredje och fjärde led”, står det i Bibeln. Det tror jag inte på.
Arvsynd, blodskuld och sådant är begrepp som tillhör den värsta sortens hokus pokus. Vad skulle jag kunna ha gjort åt det faktum att denne möjlige gamle släkting var nazist.
Jag försöker att akta mig för att fösa ihop människor i grupper och kategorier. Jag är mycket obekväm med att andra stoppar in mig i olika fack. Var och en får skämmas för sina egna handlingar. Men jag tänker visst att det finns strukturell rasism, strukturellt förtryck av kvinnor och mycket annat strukturellt elände. Fast att låsas fast vid vissa handlingar och mönster för att man har ett visst kön, en viss nationalitet, en viss klasstillhörighet, en viss hudfärg eller råkar vara släkting med någon är urkorkat. Det motsäger människans möjlighet att vara solidarisk och ta ställning för någon som man inte har direkt kontakt med. Politisk utveckling vore omöjlig om vi var fjättrade i våra gener och i vår klass.
Min farmor hade nazisympatier. Hon var såvitt jag vet inte organiserad. Sympatierna delade hon med stora delar av den svenska borgarklassen under 1930-talet. I Eric Wärenstams bok vimlar det av anständiga personer med uppsatta positioner och fina namn. Ivar Lo Johansson har skrivit om hur Hitlerporträtten som varit vanliga på borden i salongerna ”magiskt” försvann en bit in på 1940-talet. Då gick det inte längre att vara både anständig och Hitlersympatisör.
Jag vet inte om farmor hade något Hitlerporträtt. Men jag misstänker att hennes inställning hade en del att göra med att min far rymde hemifrån och hamnade i Örebro. Kanske var det på grund av henne som jag studsade inför upptäckten av Martin Ekström. En gammal nazist är tungt att orka med. Skulle man orka två?
