Jag träffade städerskan Mary Usma första gången i London sommaren 2011, då jag skrev om det fackliga initiativet Justice for Cleaners för reportageboken ”De Osynliga – Om Europas fattiga arbetarklass”. Då var hon 23 år. Vi träffades flera gånger, både på fackföreningen Unites pampiga huvudkontor på Theobalds Road mitt i centrum, och senare också på Unites enklare regionkontor på Green Lanes. Sedan dess har vi hörts på telefon flera gånger.

Fackets framgång i London beror enligt Mary Usma på att organisatörerna rekryterats från olika yrken och språkgrupper (själv är hon spansktalande). De beger sig ut på arbetsplatser även under udda tider, och har flygblad med information om facket på olika språk. Dessutom samverkar de brett, med organisationer och religiösa samfund i civilsamhället. 

Metoden är inte ny.

Justice for Cleaners har medvetet försökt kopiera den amerikanska kampanjen Justice for Janitors, som startade redan 1987.

På den tiden var det ett trendbrott att en traditionell fackförening, SEIU i Los Angeles, lyckades nå ut till och organisera migrantarbete, även papperslösa. Detta lyckades genom att gå runt på arbetsplatser mitt i natten, besöka fotbollsföreningar och hemortsklubbar, knacka på dörrar, prata om facket och identifiera möjliga ledare. Efter ett tag började SEIU organisera demonstrationer och olika typer av aktioner för att göra de annars osynliga städarna och fastighetsskötarna synliga. På bara några år ökade organisationsgraden i branschen från 20 till 80 procent.

Att de väljer att sätta ordet ”justice”, rättvisa, först i kampanjer är ingen tillfällighet. Det handlar om ett medvetet val att bryta upp från en fackföreningsrörelse som i hög grad lutat sig tillbaka och rutinmässigt förhandlat om löner och pensionsavtal, i stället för att föra striden mot sociala orättvisor i samhället på ett bredare plan.

Vi kan nog inte räkna med att de svenska facken fullt ut kommer att anamma den tradition som kommit att kallas ”social movement unionism”, som Mary Usma representerar. Men i veckans tidning belyser vi hur den svenska fackföreningsrörelsen, trots sin senfärdighet i att mobilisera för klimaträttvisa, kan vara på väg att förändras. Låt mig vara försiktigt optimistisk.

Trevlig läsning – och upp till kamp den 1 maj!