Nej. Det är svaret.
Om vi lägger de många ofrivilliga och tragiska mödraskapen hos kvinnor som varken kunnat skydda sig mot graviditet eller kunnat göra abort åt sidan, och ägnar sig åt de föräldrar som föds här idag i vårt land, så är det absolut så att somliga lämpar sig bättre för denna roll än andra.
Somliga möter barnens trots med leende fasthet och sin egen sömnlöshet med milt tålamod.
Andra bryter ihop vid första antydan till egen vilja och gråter av integritetsinvasionen en tvååring med närhetsbehov kan stå för.
Så kan det vara. Liksom att en del skuttar glatt ur sängen om morgnarna och möter dagen med ett kvitter medan andra in i kaklet försöker låtsas som att dagen inte finns, för att slippa leva genom den.
Våra förutsättningar för att vara välfungerande människor i världen är vitt skilda, ändå måste vi. Alternativet är sämre, som folk som omfamnar åldrandet förnumstigt brukar påpeka.
Det får man vara arg över. Ledsen, frustrerad och rasande över. Det är inte rättvist. Det var aldrig meningen att du skulle vara lycklig.
Se där, ytterligare något vi inte lär oss av att få barn.
Ingen har bestämt att människorna ska vara lyckliga, vi blev bara satta här och måste hantera det.
Kanske av några föräldrar som inte heller var helt toppen på det där med föräldraskap.
Så vart det så.
Man vart lång, man fick taskiga gener, dålig syn, en benägenhet att tappa rösten just som den behövs som bäst.
Ångra inte dina barn, förbanna ditt öde. Så börjar mitt inre mässa när jag läser om folk som ångrar sina barn. Det hör samman med den existentiella svårigheten att förstå att något inte är valbart. I en värld som påstår att allt är det.
Oundvikligheter, saker som är som de är, underkastelsen under dem. Är den bra? Oklart. Den bara är.
Blir vi bättre människor av den? Knappast.
Det var heller aldrig meningen.
Men när vi nu är här och de barn vi ändå valt att få är här med oss följer vår kollektiva plikt att inte välja bort någon enda av oss som råkar finnas.
Det är som att valets evangelium så genomsyrat vårt samhälle och vår människosyn att vi tror att alla väljer också sitt lidande. Jag läser en socialdemokrat, Nalin Pekgul, som i en krönika i Fokus ondgör sig över att folk med ”vanliga” depressioner snor åt sig värdefulla resurser från psykiatrin för att de inte känner för att bli välanpassade medborgare igen – och det skär i hjärtat hur man så helt skamlöst kan gradera andras lidande, helt utifrån, helt godtyckligt.
Vi vet så lite om varandra, om vad den andre går igenom, vilka vanliga livskriser som triggar djupa depressioner som leder till livslångt lidande.
Men i valfrihetens anda bör var och en välja arbetslinjen. Välja hälsa och ett glatt humör. Och den som inte gör det kommer att ångra sig.
Jag tror att de där två sakerna hänger ihop. Den kliande oron över att det personliga livsprojektet inte optimerats, skammen över alla misslyckanden, och intoleransen mot de som i ens egna ögon ju inte ens verkar försöka. De skaviga och skeva.
De som egentligen aldrig fullt ut varit en del av den socialdemokratiska framtidsoptimismen, byggd på arbetsmoral, skötsamhet och en sund själ i en sund kropp. De som Kjell Johansson, för övrigt årets Stockholm läser-författare, skriver så underbart om i sin roman om familjen i ”Huset vid flon”. När jag frågade honom vad han ville förmedla med sina böcker om de avvikande, de missbrukande, udda, kanske lite tokiga, sa han ”Upprättelse.”
Idag behövs den varma blicken mer än någonsin.
