Den hyperaktuella frågan om vad man ska göra med de offentliga avbildningar som föreställer mörkermän ur det förflutna, delar upp höger och vänster likt en skalpell.

Få saker gör mig gladare än att se en nedklottrad staty. Om det är en sedan länge avliden rasist som satts på piedestal, eller en hommage till en despot.

Ända sedan folkets raseri mot polisbrutalitet och rasism tog över gatorna i USA har mitt sociala medier-flöde rasslat rikligt i statyfrågan. Det är inte konstigt. Jag känner mycket folk där. Alla är punkare, de flesta är vänster, många bor i någon av de elva delstater i syd som på 1800-talet bröt sig ur Amerikas förenta stater i försvar för slaveriet.

För mina vänner har det länge varit en nagel i ögat att lokala myndigheter lyfter på hatten för de som drog ut i krig för rätten att köpa och sälja svarta människor. Med statyer, och namn på parker, plugg, broar, vägar, allt möjligt. Över 1 700 offentliga hedersbetygelser finns det i hela landet. I princip alla är inrättade och uppförda decennier och århundranden efter inbördeskriget, för att lyfta landsändans vita arv och spackla över krigets skam. Söderns självkänsla 2.0.

Mina amerikanska polare hurrar på Instagram när statyerna nu välts, halshuggs, vandaliseras, eller plockas bort efter massornas påtryckningar. Jag lajkar så att skärmen spricker.

Senaste veckan har debatten letat sig över till Europa. Och Sverige. Belgiens massmördare kung Leopold ligger risigt till, även England köpslog med slavar, kritiker pekar på att Churchill var rasist, och Carl von Linné, var inte han ändå rasbiolog?

Från högerhåll går man ut hårt i sociala medier och på ledarplats, gärna kryddat med en ”1984”-referens. Det här är historierevisionism och pöbelmakt. I SvD skriver Ivar Arpi att det handlar om att ställa hela vår vita civilisation ”mot skranket och hugga huvudet av alla som har något som helst koppling till slaveri, kolonialism eller rasism.” Han jämför det med kommunisterna i Sovjet, Maos kulturrevolution, och pratar om kulturkommissarier som ska granska allt och alla: ”Vi ska sopa rent vår kultur från allt som inte passar in i de värderingar vi har just nu”, befarar han. I praktiken vill han ha det BKV: Bevara Kulturen Vit.

Nå. Kommissarier som skissar och retuscherar hur historien ska minnas har alltid funnits. Det är politik som ligger bakom att Londons grandiosa Churchill-museum, där jag tillbringade tre timmar så sent som i mars, innehåller lite och inget av karlns mörkare sidor. Rasismen och folkmordet alltså. Hans problem med sprit och mat fick de däremot med.

Fast jag antar att det kanske bara råkade bli så. Av historiska skäl.

Det här är inte alltid en lätt fråga, vilket exemplet von Linné visar. Men att skrika om historierevisionism – det är att göra sig till en riktig jubelåsna av sina egna ideologiska skäl. Att låta någon stå staty på stadens torg är inte att opolitiskt påminna om historia. Det är att hylla. Hundra procent oförblommad tumme upp! För att det passar ens egen partifärgade kostym.