”Till slut hittar jag en butik med skyltar på arabiska utanför. Inuti är köttet märkt “halal” på både arabiska och svenska. I frysdisken finns hela smådjur och på hyllorna står enorma förpackningar med linser. Så, längst in, hittar jag till sist något att handla: ett paket snabbmakaroner”, skrev Kajsa Dovstad.

Händelsen fick henne att lansera uttrycket Jimmie moment.
”Jag är i Sverige, ett Sverige som inte känns svenskt. Och jag gillar det inte”, skrev hon.

Jag har tänkt mycket på Göran Greider det senaste året. Inte bara för att han varit svårt sjuk under våren, utan under pandemin i stort. När det känts som ensammast och jävligast har jag gått en promenad längs min närmaste lilla sjö, eller bara tittat på ett extra snyggt träd utanför fönstret.

Under coronaåret har jag övat mig på att drabbas av vad jag kallar ”Greider moment”.

Jag är i Sverige, i en värld som vänds upp och ner. Jag förbluffas över att den ändå kan vara så vacker. Jag gillar det.

Vi som följt Göran Greider under vårens hårda cellgiftsbehandling mot blodcancern har förstått att författarens vår utan omskrivning måste ha varit ett helvete. Men om Göran Greider så bara kunde övervinna en meter i taget, lyckades han ändå stappla ut i gruset vid sjukhuset och hitta en liten blå blomma.

Han skrev:

”Den ser späd och oerhört stark ut.

Faller på knä och får fram kameran.

Inför livet knäfaller man.”

I början av juli hör jag Ulf Kristerssons uttalande om att invandringen har blivit en belastning i Sverige. Efteråt ser jag ett hundratal människor i gruppen ”Nyanlända i Sverige” intyga motsatsen under hashtag #ingenbelastning. Det är berättelser om hårt jobb i yrken som sjukvård, kollektivtrafik och juridik. Om insatser för samhället. Om stor tacksamhet.

”Jag jobbar, kämpar och betalar skatt. Jag är inte en belastning”.

Det känns inte rimligt att behöva berätta allt detta för att slippa bli misstänkliggjord. Att alltid ha högerns lättriggade Jimmie eller Uffe moments hängande över sig.

Jag tänker på det Sverige som under pandemin ville applådera sjuksköterskor och annan vårdpersonal, men som redan glömt alla samhällsbärare. På vem som alltid måste vara tacksam och vem som får låta ilskan välla över ett paket linser i en kvällsöppen mataffär.

Ett Greider moment är inte politiskt uddlöst. Inte som Kay Pollacks irriterande ”välj glädje”.

Under sitt sjukdomsår har Göran Greider blandat sina andakter vid blommor med att outtröttligt påminna om politiska orättvisor. Om den strukturella underbemanningen i äldreomsorgen. Om högerlandet Sverige där arbetarperspektivet förtvinar. Det går förundras över skönheten i en rosenskära och i nästa stund tänka på en utjämnande politik.

Jag tänker på vem som anses ha rätt att leva och finnas. Hur ofta det glöms att integration måste gå åt båda håll. Det borde verkligen gå att byta känslan Jimmie moment mot Greider moment.
Men det är fanimej en fråga om både humanistisk människosyn och övning.

Plus: Nu går jag på semester. Jag och min man ska bygga ett attefallshus. Vi får se om relationen överlever.

Minus: Reaktionerna på Kavlaupp-kampanjen där Greta Thunberg och rapparen 1.Cuz poserar ihop. En bild som lockade fram en äcklig soppa av rasism och klimatförnekelse.