De kanske skulle säga att det är asylskälen, mottagningskapaciteten och flyktingarnas potentiella farlighet som är utgångspunkten för denna grymma orättvisa. Om en istället skriker att det de bryr sig om och det som driver dem är ras, hudfärg, arbetskapacitet, arbetsmarknadens behov och annat, tar de emot orden som om de vore ägg som kastades i deras ansikten.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

De är väldigt kreativa i att ikläda sina rättfärdiganden i passande terminologi. De kallar deportation för ”re-admission” och ”repatriation” för att de själva – och de som har gett dem makten att styra över andras liv – ska ha lättare att kränka människors rörelsefrihet och kasta in dem i ett helvete av ovisshet.  

Här på Lesbos behandlas svarthyade flyktingar som halvmänniskor. EU och Grekland har skapat ett gallringssystem som väljer bort de med för mycket pigment. För några dagar sen deporterades 21 personer från Mytilini till Turkiet som en del av implementeringen av EU:s och Turkiets överenskommelse. Alla var mörkhyade människor från olika delar av Afrika och den indiska subkontinenten. De som har en chans är de som är från mer närliggande håll med mindre pigment i huden. Det är folk från Mesopotamien, Levanten, Mindre Asien och till en viss del Iran. 

De som utsätts för mest förtryck och ges minst chans är också de som protesterar mest och organiserar sig. De mörka blir kollektivt avvisade och föremål för utvisning medan de andra, de vitare migranterna, får sina fall prövade indivuduellt. De som är på helvetets svalare grader vill inte delta i någon massprotest som kan riskera deras enda chans att få stanna och kasta in dem i ett ännu värre helvete som en utvisning skulle innebära.

Uppdelningen av irreguljära migranter i ekonomiska och politiska migranter är ännu ett sätt att gallra bort de med för mycket pigment. Det är också ett sätt att välja ut de intellektuella, de utbildade och de som kan fylla betydelsefulla funktioner på den rika världens arbetsmarknader och hålla de oönskade någon annan stans än i välstädade vita rum. 

”Någon annan stans” kan vara stora flyktingläger som liknar halvfängelser. Det kan vara flyktingfängelset Moria här på Lesbos, vars arkitektur och organisation just följer en söndringens infrastruktur. 

Denna söndringens infrastruktur förhindrar all kollektiv självorganisation. De som inte har något hopp organiserar sig och är beredda att offra allt och visa solidaritet med varandra. De som har ett visst hopp internaliserar denna rangordning för överlevnadens och hoppets skull och vägrar delta i protesterna, eftersom då skulle de förmodligen bli deporterade. Som en communityledare från flyktingfängelset Moria här på Lesbos sa till mig ”Moria är en box, i vilken polisen och deras medhjälpare kan härska enligt eget godtycke”.

Denna separationens och sektioneringens infrastruktur håller människorna i samma fängelse, misshandlar dem med samma batonger och gallrar och deporterar dem enligt samma lagar – men det ger dem olika intressen och privilegier i sitt gemensamma helvete. Det skapar ett kastsystem där de svarta är på botten, blir sämst behandlade och mest deporterade. 

Inne i Moria är de understa de mest organiserade. De har communityledare. De använder sig av alla tillgängliga kommunikationssystem för att hålla varandra uppdaterade om vad som händer i Morias olika sektioner. När det är möjligt att stoppa eller fördröja en deportation hindrar de förtryckarnas tunga bepansrade bussar med sina kroppar. 

Det är dessa människor murarna vill hindra, det är de som är kollektivt oönskade av Europas makthavare. Dessa murar är våra murar. De vapen som riktas mot dem är våra vapen och det är våra lagar och vår rasism som har placerat dem underst i kastsystemet.

Likgiltigheten kan inte rentvå våra händer.