”Look at what happened last night in Sweden” sa Donald Trump för några år sedan. Lördag kväll i Sverige; på gatorna tågade tiotusentals i värdiga demonstrationståg fulla av kamp och glädje, inne på Eurovision-arenan var det kaos, och kriget mot Palestina – det eskalerade. Under fotbolls-VM i Argentina 1978 eskalerade tortyren mot de politiska fångarna eftersom fokus hade förflyttats och utländska medier gick på bilden av ett lugnt och vackert Buenos Aires. Samma dag som Israels bidrag gick på scen för finalen i Eurovision med en politisk schlager – med en artist som ska åka hem för att ”göra värnplikten”, det vill säga kriga mot Palestina – så meddelade Israels premiärminister Netanyahu att offensiven mot Rafah trappas upp.
Men ingen har gått på bilden av lugn och ordning trots public service alla försök. Palestinska flaggor förbjöds inne på arenan med förevändningen att bara flaggor på tävlande länder är tillåtna. Det har viftats friskt med andra flaggor men bara den palestinska har brutalt slängts ut. Den irländska artisten fick inte ha ”ceasefire now” skrivet med keltiska bokstäver eftersom det är pro-palestinskt att vara för eldupphör, den portugisiska artisten fick tvätta bort de palestinska färgerna från sina naglar. Bu-rop mot Israel har klippts bort. Ingen granskande journalist har skrivit om kopplingen mellan huvudsponsorn Moroccanoil och Israel. Vad som egentligen hände med den nederländska artisten som diskades i sista stund är oklart men vi vet att bland det sista han gjorde innan han fick lämna var att fråga ”why not?” när den israeliska artisten inte ville svara på frågor om kriget. Och Eric Saades öppningsnummer beklagades av de styrande på SVT eftersom han burit sitt lands folkdräkt diskret på handleden. Ingen SVT-chef gick ut och sa att ”i Sverige har vi yttrandefrihet, här bränner vi koranen, här får vi skända flaggor och tänka fritt, vi är stolta över vår artist”.
Hade Eurovision varit ett test för hur public service skulle agera om Sverige blev en totalitär stat eller om totalitära krafter vann mark så starkt att de skulle börja styra oberoende media så hade de fått sämsta tänkbara betyg. Anpassningen har varit total. Petra Mede och Malin Åkerman var den bästa make up dubbelmoralen kunde få, men alla såg vad som fanns under.
På gatorna i Malmö protesterade tiotusentals människor mot dubbelmoralen och hyckleriet. För eldupphör och mot folkmord, med vattenmeloner och palestinasjalar, i lugn och sans till skillnad från kaoset inne på arenan. Kaoset som uppstår när fasaden håller på att rämna – krismöten, sponsorer som undrade om de verkligen skulle ta in VIP-gäster, om tillställningen överhuvudtaget skulle bli av?
Men precis som fotbollens alla (politiska) skandaler alltid räddas av spelare och fansens kärlek till sporten så räddades Eurovision av artisterna. Räddningen kom från artister som älskar sin tävling, som uppträdde men ändå hade modet att markera. Och den allra största räddningsaktionen gjordes av Eric Saade, en svensk superstjärna som älskar Eurovision. Han använde sig bara av den där yttrandefriheten som SVT gärna talar om men kväver när det väl gäller.
För övrigt… är jag överlycklig över att sommaren är här.
