Krönika: EU är det sämsta valet – förutom alternativet

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Utan tillräcklig offentlig granskning urartar alla politiska system till de rikas tjänst. I slutändan kontrolleras de alla av det lilla fåtalet med kontanter, inte av den stora massan med rösterna. Den främsta demokratiska uppgiften är att bryta förbindelsen mellan pengar och makt. Så frågan vi står inför är denna:

Inom vilken politisk enhet kan vi bäst stå emot pengarna?

Vi skäms inte över att välja. Det här är en kamp mellan plutokratier.

Den europeiska unionen är en ruttnande kloak av otillbörligt inflytande och dunkel lobbyverksamhet. Till en början pådriven av tobaksindustrin nedmonterar EU-kommissionen långsamt, genom vad den kallar sin ”bättre regleringsagenda”, många av de svårvunna lagar som skyddar vår hälsa, våra arbetsvillkor och vår natur. När dessa väl rivits ned kommer bolagsmakten att säkra sin position genom TTIP – det transatlantiska partnerskap för handel och investeringar som den förhandlar med USA om.

TTIP har två huvudlinjer. Den ena är regleringssamarbete, vilket innebär att standardisera lagarna på endera sidan av Atlanten – nästan helt säkert nedåt. Den andra är tvistlösning mellan investerare och stat. Den kommer att möjliggöra för företag att stämma regeringar genom en utlandsbaserad tribunal om en lag hotar dess vinster. Demokrati innebär att kunna förändra de aspekter av makten som vi inte gillar. TTIP, om det blir verklighet, kommer att säkerställa att detta inte är ett alternativ.

Och om TTIP inte blir av? Ja, då finns andra vägar att gå. Det övergripande avtalet om ekonomi och handel mellan Europa och Kanada, vilket inför i stort sätt samma paket och som förhandlats i det tysta, återstår nu bara att ratificeras. Det föreslagna Trade in Services Agreement (TiSA) – mellan Nordamerika, EU och 19 andra nationer – är en turboversion som har förhandlats bakom stängda dörrar under de senaste tre åren.

Direktivet om företagshemligheter, vilket förra månaden godkändes av Europeiska unionens råd, hotar att behandla all information som ett företag vill hålla borta från offentligheten, som kommersiell egendom. Visselblåsare och kampanjare som försöker avslöja bolagens brott – skattefusk, falska utsläppstester, förorenade floder – kan beläggas med, beroende på hur det tolkas i domstolarna, enorma böter och kompensationskrav. Om EU ibland framstår som en äktenskapsmäklare mellan välstånd och makt, så är det för att det är just vad den är.

Jämfört med det brittiska systemet är dock den här osunda kloaken en kristallklar källa. Varje droppe av bolagens avloppsvatten, med vilket EU förgiftar det politiska livet, har en än mer illaluktande motsvarighet i Storbritannien. Den nya avregleringslagen, en metalag med förvånande spännvidd, vilken är så gott som okänd och knappt har debatterats, insisterar på att alla regleringar nu måste ”ta hänsyn till önskvärdheten att främja ekonomisk tillväxt”. Sällsynta djur, rullstolsramper, hastighetsgränser, barns lungor: alla måste fastställa sitt bidrag till BNP. Vad är de annars till för?

Storbritannien har blivit en maktbas för en laglig finansmaffia som berövar sunda företag sina tillgångar, förvandlar nationens bostäder till ett roulettbord, tvättar pengar åt drogkarteller och terrorister, och sedan gömmer sina vinster där polisen och taxeringsinspektörer inte kommer åt dem. Genom privatisering, outsourcing och det privata finansieringsinitiativet, har den offentliga sektorn gjorts om till ett system där vänner inom affärsvärlden snabbt kan bli rika, och som har licens att sätta upp betalstationer utanför väsentliga samhällstjänster.

Medierna, som till stor del ägs av medlemmar av samma klass, riktar vår uppmärksamhet åt annat håll och beskyller invandrarna för de missförhållanden det har medfört.

Det var brittisk lobbyverksamhet som stoppade Europas direktiv om rambestämmelser för markskydd och skatten på finansiella transaktioner. Utan mandat från vare sig parlamentet eller folket, skrev den brittiske handelsministern i hemlighet till EU-kommissionen och insisterade på att tvistlösningen mellan investerare och stat skulle stå kvar i TTIP. Varhelst hindren för pengarnas makt har sparkats ned, hittar du David Camerons stövelavtryck.

Ända sedan de först upprättades har stater försökt uppnå makt genom att skapa allianser. Den storartade autonomi som vi får höra att ett Storbritannien utanför Europa skulle åtnjuta, är en illusion. Vi skulle byta ett transnationellt system mot ett annat. Kravet att lämna Europa i självständighetens namn har länge åtföljts av en önskan att överlämna vår suveränitet till USA. Om de ska bedömas enligt sina egna standarder är de Brexit-anhängare som förutser en starkare allians med USA förrädare som överlåter nationella intressen till en utländsk hegemon.

För 16 år sedan publicerade det konservativa partiet ett utkast till ett manifest, i vilket det föreslog att vi skulle ansluta oss till det nordamerikanska frihandelsavtalet (Nafta). Detta förblir en rimlig följd om vi lämnar EU. Det är svårt att föreställa sig att affärsklassen skulle tillåta Storbritannien att stå utanför ett formellt handelsblock. Vad det innebär är att vi byter ett avtal, som vi har visst inflytande över, mot ett annat, som vi inte har något inflytande alls över. Hur vet vi att TTIP skulle riva upp det offentliga skyddet? Därför att samma klausuler i Nafta redan har börjat göra det i Kanada, USA och Mexiko.

En närmare allians med USA innebär att hänge oss till ett system som helt överlämnat sig till pengarnas makt. En kongress som är bakbunden och försedd med en munkavle av dollarsedlar. En polisiär och militär apparat som pressats att tjäna plutokratin. Medier som knappt bryr sig om att dölja sin egen korruption. Pengarnas politiska makt där är naken, skamlös – till och med stolt.

Jag misstänker att Donald Trump, eller åtminstone nonsens av något slag, representerar den amerikanska politikens framtid, särskilt om Demokraterna inte lyckas med att knyta an till de människor som är så katastrofalt alienerade från systemet. Hur spännande det än kommer att bli med en kvinna i Vita huset, så är Hillary Clinton insnärjd i bolagens makt och dollar.

Vi frigör inte oss själva från pengarnas makt genom att lämna EU. Vi byter bara ut en version mot en annan – som är ännu värre. Det här är inte ett inspirerande läge för att rösta för att stanna kvar. Men det hänger ihop.