Jag har fyra barn. Och ett mål i livet.
Att aldrig någonsin bli klassförälder.
Jag ser mig själv som en ganska socialt kompetent person. Jag funkar i de flesta sammanhang och kan föra mig utan att göra bort mig alltför mycket. Jag håller gärna tal både i Apladalen och på bröllopsfester. Jag tar plats på jobbet när det behövs och jag kan konversera både bönder, bilmekaniker och gynekologer.

Men det finns ett sammanhang där jag alltid blir obekväm. Alltid känner mig som ett ufo från en väldigt avlägsen del av galaxen. Eller som Quasimodo, puckelryggig och ful bland idel skönheter som alla uppfyller tusen normer jag inte förstår.
Det är på föräldramöten.

Missförstå mig inte! Jag är totalt trygg i min föräldraroll. Men när jag träffar de andra mammorna (jo, det är mest mammor) så rycks jag tillbaka till en tid där jag var annorlunda, konstig, udda, avvikande… Allt som är motsatsen till normen.
Inte för att jag är så himla udda egentligen. Jag har hår på huvudet istället för tentakler, kläder på kroppen i stället för fjäll eller fjädrar och jag skrattar oftast på rätt ställen. (Sannerligen inte alltid. Men oftast.)

Och ändå… Det finns något i den där påtvingade sociala situationen med andra föräldrar som alltid får mig att vilja svära som en borstbindare, kasta papperstussar på fröken och skrika ”kuken” när hon går igenom det färgkodade veckoschemat. Eller åtminstone himla med ögonen och sucka demonstrativt åt allt som sägs. Sparka på stolen framför mig för att trotsigt flina när Välartade Mamman framför mig vänder sig om och blänger.

Jodå, jag vet hur barnsligt det låter. Däremot vet jag inte riktigt vad det är som provocerar mig så med andra mammor.
De är bara så himla välkammade!
Jag är aldrig det. Oftast ser jag ut som trollet Plupp i håret.
De andra mammorna har Odd Molly-kläder och lämnar aldrig hemmet utan en lagom diskret makeup. (Nyckelordet är lagom. Alltid lagom.) De pratar om heminredning och yta på ett språk jag inte förstår och de ler alltid oavsett vad de pratar om.

Jag knyter inte ens alltid snörena på mina kängor. Min skinnjacka är från Erikshjälpen. Infällda spotlights, trendiga tapetmönster och färgkoordinerade badrum tråkar ihjäl mig. Jag ler bara när jag är glad. Annars blänger jag mest.
Jag tycker att Marimekko är fult. Jag bryr mig inte om ifall män har tubsockor i sina skor. Vad mig anbelangar finns det en särskild plats i helvetet för kvinnor som på fullt allvar tar sig rätten att oombedda ha åsikter om sina mäns klädsel.

Det första föräldramötet på läsåret är det värsta. När det är dags att välja klassföräldrar. Det roliga är att man inte ska låtsas om att man vill vara klassförälder. Det ska krusas och fjompas och till slut säger de föreslagna att okej då, jag är väl det då ett läsår så får vi se sen.
Och sen hinner man knappt hem förrän det börjar komma mail eller lappar om klasskassor, discon och kakjävlaförsäljningar.

Det kommer aldrig att hända. Jag kommer aldrig nånsin att bli klassförälder. Jag är förälder åt mina egna barn och gärna extramorsa åt deras goa kompisar också om det behövs.
Men jag kommer aldrig att ordna ett disco eller tvinga barn att sälja kakor. Jag har knappt tid med mitt eget liv, mina egna kakor.
Jag är, om sanningen ska fram, ganska tillfreds med att bara vara ett ufo.