Heder åt socialnämnden i Sundsvall som beslutat att genomföra ett försök med sex timmars arbetsdag för socialsekreterare.
I denna tidning läser jag om den akuta situationen med personalomsättning och hög sjukfrånvaro.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Eftersom socialtjänsten innefattar myndighetsutövning är kommunen mycket illa ute om man inte kan fullgöra sina uppgifter.
Men ibland går det inte. Hör på radion att barnutredningar i Gävle ligger på is, på grund av många ensamkommande flyktingbarn.
Att staten lastat över mer och mer på kommunerna talas det inte så mycket om. Inte heller om de dolda strukturer som gör att just kvinnor som arbetar med människor slits så hårt.
Allt fler blir sjukskrivna för utmattningsdepression – eller drar på sig ”vanliga” stressrelaterade åkommor.
Kanske handlar det inte enbart om arbetssituationen, utan om djupare, mer svårfångade stressfaktorer; upplevelsehetsen, lånehysterin, utbytbarheten i relationer, ensamhet.
Här bär vi alla ett ansvar för livsstil och samhällsklimat. Vi behöver skapa mötesplatser. Vi behöver bry oss om varandra.
Vänsterpartiet har länge drivit frågan om sex timmars arbetsdag – för alla. Vi är många som faktiskt tror att det skulle leda till bättre hälsa, fler goda relationer och fler ideellt engagerade människor.
Även om det inte är okomplicerat rent ekonomiskt, så tror jag att det också rent ekonomiskt skulle löna sig i längden; färre långtidssjukskrivna, mer tid för friskvård, vänskap, matlagning, familjen, samhällsnyttigt ideellt arbete …
När åtta timmars arbetsdag diskuterades hävdade högern ofta att arbetarna bara skulle få mer tid att supa.
Vi vet att det blev precis tvärtom; fler orkade göra något annat än supa. Idrottsrörelsen, frikyrkan och folkbildningen blomstrade.
När det gäller kroppsarbete är gränsen för vad vi orkar med lättare att mäta än när det gäller socialt eller administrativt arbete.
1879, Sundsvalls-strejkens år, skrev Ernst Beckman från Stockholms Dagblad sin stora artikelserie om livet vid de norrländska sågverken. Om plankbärarna skriver han att de efter åtta, tio år är mogna för sin hemkommuns försörjningsinrättning (fattighuset) eller för graven. De var gråbleka i ansiktet trots väder och vind i brädgården.
Kvinnor i socialtjänst, vård och omsorg är inte gråbleka. Trots allt arbetar de inte 14–16 timmar om dagen. Men värk, magkatarr och utmattningsdepression är nog så vanligt.
Livet förkortas, om än inte lika dramatiskt som för 1800-talets plankbärare.
Det är över 20 år sedan Jerzy Einhorn varnade för nedskärningarna i vård och omsorg. Människor orkar inte hur mycket som helst. Till slut börjar man solidarisera sig med systemet i stället för med människorna.
Då väntar avgrunden.
Vidare sade Einhorn att felet är att besluten fattas av dem som aldrig sett en svårt sjuk människa.
Varför lyssnade inte fler?
Så all heder åt Sundsvalls social-nämnd som tar ett stort steg mot mänsklighet.
Och socialsekreterare som söker jobb: Sundsvall är en fantastisk plats, med berg och hav och en unik stadskärna och spännande historia.
Och om du nu tycker att Stockholm är alltings hjärta: det går tåg varannan timme mellan Stockholm och Sundsvall.
