Vi gick hem från festen. Det är några veckor sedan nu. Det var kallt i luften och klockan hade passerat ett. I några timmar hade vi varit ett gäng där och dansat, och känt oss lite friare än vanligt. Kanske var det dagen. Kanske den politiska musiken. Kanske den grymma tjejen på scen. Eller bara känslan av ledighet och systrar runt omkring. 

Min kompis Y valde att följa med mig, när flera andra stannade kvar. På vägen hem berättade hon hur det skavde att gå därifrån. Hur hon kände sig som en dålig person, eller framför allt som en dålig tjej. 

Någon vecka tidigare hade hon träffat en snubbe via några gemensamma vänner. Han var trevlig och smart. De skrattade på den första dejten och kunde prata om viktiga saker, i synnerhet politik. Hon gillade honom verkligen. Men kände ingen attraktion. 

Nu dök han upp igen, på festen. Han sa att han hade sett i sociala medier att hon tänkt gå dit och att han ”ändå hade vägarna förbi”.  De pratade, skrattade och dansade. Och sedan sa hon hej då och följde mig till dörren innan hon fortsatte med tunnelbanan hem till sig. 

Hela vägen pratade hon om skulden över att han kanske hade uppfattat att hon ville mer. Att hon kanske inte borde ha svarat på hans sms om att hon faktiskt var på klubben. Att det kanske hade tolkats som ett löfte om en natt och morgon tillsammans. 

Jag försökte argumentera att en dejt inte är ett löfte om sex. Att ett sms-svar inte automatiskt betyder inträde även till sovrummet. Att vi faktiskt har rätt att säga tack, men nej tack. 

Någon månad tidigare hade en annan vän bestämt träff med en dejt som aldrig kom. Efter femtio minuter gav hon upp, skickade ett sms och tog en taxi hem. På morgonen efter hade hon långa sms där han kallade henne hora och skrev att hon förtjänade ett straff som först gått med på en dejt och därefter lämnat honom i sticket. 

Sedan dess har det skavt i mig också. Den här förväntan på tjejer och kvinnor, framför allt på dem som dejtar eller har sex med killar eller män. Om att man måste vara tydlig. Om att man inte får ge falska förhoppningar. Om att man är en dålig kvinna om man ändrar sig på vägen, tvekar eller bangar. 

Kanske hade han som vi lämnade kvar på dansgolvet inga större förväntningar. Kanske ville han bara säga hej, dansa och prata om något som någon skrivit på DN Debatt i veckan. Kanske ville han också vandra hem själv.

Det verkar inte spela någon roll för Y. I henne skaver det ändå. Misslyckandet som tjej. Sveket mot de förutbestämda förväntningarna och föreställningarna om hur kvinnor ska bete sig i förhållande till män. 

Den gör mig sorgsen och frustrerad. För jag har inget skydd att ge. Vet att det inte räcker att vi pratar med varandra om feministisk teori eller rätten till sin egen kropp. Vi har pratat om det hundratals gånger förut. 

Normer skär djupare än så. Skavet sitter kvar, när hon åker vidare i Stockholmsnatten.