Föreståndarinnan har återvänt! Rutorna på det gamla övergivna barnhemmet är krossade och vi kan tydligt se att någon har brutit sig ut! Någon, död sedan länge, har kommit tillbaka och är nu åter på jakt efter barn. Hon lockar dem med godis och hon har ont uppsåt. Gravarna bakom barnhemmet skvallrar om de fasansfulla händelser som utspelade sig här för hundra år sedan och den tvåbenta varelsen med hästhuvud som bökar runt i skogen kan vittna om en tid då skräcken lamslog en hel by.
– Åh, hoppas att det är ännu läskigare än förra året! säger en upptrissad tioåring innan kalaset börjar. Kompisarna håller med. Riktigt otäckt ska det vara, som på riktigt fast på låtsas! Det är tredje året som vi arrangerar skräckkalas på halloween. Förväntningarna är skyhöga och barnen triggar varandra. Vi samlas runt brasan och skrämmer upp oss innan vandringen börjar. Med påhittade historier sätter vi fantasin i rörelse så pass att en skymt av en hästmask i den annars trygga skogsdungen får alla att skrika så blodet isar sig i ådrorna.
För några år sedan bodde jag ensam i ett litet torp på en åker. Jag låste aldrig ytterdörren, varför skulle jag göra det? Vad fanns det att vara rädd för där ute i mörkret? Men en kväll råkade jag vrida om låset av misstag, och då plötsligt blev jag rädd! Det var så tydligt – genast blev gränsen mellan den skyddade insidan och det otrygga mörkret där ute så påtaglig. Det som jag nyss upplevt som tryggt blev nu scenografi för min fantasi, och den mörka vägen ut till dass blev i samma stund kantad av blodtörstiga varelser.
Ju mer vi pratar om läskiga clowner desto fler läskiga clowner dyker det upp. Rädslan blir en trend som sprider sig. Har någon i byn sett en mystisk bil, har genast någon annan sett en mystisk man och en tredje har kanske nästan haft inbrott på altanen. Vi är på vår vakt. Vi låser in oss. Vi skrämmer upp varandra som på ett skräckkalas på halloween, och kanske finns det en tillfredställelse även i denna skräck? Ett efterlängtat ”vi” att samlas kring mot det mörka okända? Skolor låser sina dörrar för att garantera elevernas säkerhet. Försvaret byggs upp. Kusliga informationsfilmer om hur du och din familj ska klara av en kris med ett längre strömavbrott visas på tv. Vem är det som just nu skriver manus till vårt skräckkalas? Och varför?
Det finns olika sorters trygghet. En låst dörr som skydd. Ett eget vapen att försvara sig med, att kunna vara den som skjuter först. Eller en inre trygghet, en självklar och naiv övertygelse om att ingenting farligt kommer att hända. Jag är inte längre rädd för att gå över gården i mörkret. Jag fantiserar varken om clowner eller inbrottstjuvar, vampyrer eller halloweenspöken. Men om jag säger att jag är orädd så ljuger jag. Jag är livrädd! Den största skräcken just nu är att en ond clown ska vinna det stundande presidentvalet i USA. Är all vår nutida clownrädsla egentligen bara ett symptom på en större global skräck som vi inte kan låsa ute? Hur skyddar vi oss mot så mycket samlat vansinne, så mycket hat, så mycket dumhet? Om Donald Trump vinner valet, jag lovar – då skriker jag rakt ut så att blodet isar sig i ådrorna!
