BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Och! Till den som fnyser åt amerikanska realityprogram kan jag säga att de gör mer för mångfalden i tv-rutan än i princip all viktigpetter-tv-drama där det fortfarande är bländande vitt och manligt. Det är nästan så du får leta med förstoringsglas för att hitta en vit, straight medelklassman bland deltagarna i Project Runway.
I senaste säsongen introducerades en nyhet i avsnitt två (som har namnet ”One size does not fit all”): den här säsongen ska programmet använda sig av modeller av olika storlekar för att visa upp de tävlande klädkreationerna för domarna. Det vill säga inte enbart väldigt smala.
Nina Garcia, jurymedlem och moderedaktör, må vara läskig och iskall och ha obegriplig klädsmak som tar sig form av stark förkärlek till metallapplikationer på kavajer – men hon verkar helt klart schysst.
I en intervju i ”Good morning America” hade hon följande att säga: ”Vad vi uppfattar som skönhet förändras genom tiderna. Vi gick från Twiggy till supermodellen till ’the waif’, och nu, lyckligtvis, håller branschen på att inkludera mångfald vad gäller kroppar – och det gör vi med. Jag är stolt över att vara del av ett tv-program som visar upp riktiga kvinnor – och designers som designar för riktiga kroppar.”
Alla är inte lika glada, och gnället lät inte vänta på sig bland designers som står totalt handfallna inför projekt som handlar om att göra kläder för någon med lite tuttar, mage och rumpa (de är fortfarande modeller, fortfarande skitsnygga och unga).
Redan i avsnitt två blir det stora problem. ”Jag vet inte ens hur jag ska göra!” gråter Shawn, en pinnsmal ung tjej i tröja med trycket ”Millennial AF” efter att ha konfronterats med modellen hon ska klä den dagen: en modell i storlek max 38.
Shawn beklagar sig för juryn när hon får kritik för sin oinspirerade och illasittande design. ”Jag har aldrig gjort en outfit för en kurvig kvinna förut” och ”I mitt fall tror jag att det handlade om skräck” (”skräck”! Åh nej jag skådar ett lår som ej är av omkretsen ”handled”, skicka luktsaltet!).
Irriterade fnysningar från juryn hörs efter de lama ursäkterna.
”Om du menar att din modell är en ”kurvig kvinna” vet du inte vad en kurvig kvinna är. Du kommer få problem med att designa för amerikanska kvinnor”, biter en jurymedlem tillbaka.
Exakt. Den vanligaste storleken i USA är faktiskt storlek 16 – vår svenska motsvarighet är ungefär 46. På modevisningarna har man vanligtvis modeller i så extremt små storlekar som 30–32!
Enligt The Fashion Spot’s Spring 2017 Runway Diversity Report var enbart 16 av 2 973 modeller som gick i vårens 2017 New York Fashion Week-shower i de storlekar som kallas plus size. 16 kvinnor! Av 2 973!
Räknar man med modeveckorna i New York, London, Milano och Paris var 25 procent ”women of color” (i brist på bättre uttryck på svenska).
13 kvinnor var ”mature”, modellspråk för ”äldre”. Då räknas ändå 2017 som året med mer mångfald på catwalken än någonsin!
I veckan skrev Dagens ETC om nyheten att företagen LVMH och Kering, som står bakom flera av de absolut största modehusen i världen (bland annat Dior, Gucci, Louis Vuitton, Marc Jacobs, Yves Saint Laurent och Stella McCartney), ska sluta använda sig av de allra smalaste modellerna (det var inte frivilligt, åh nej, utan på grund av en ny lag).
Från och med nu måste alla modeller ha en större klädstorlek än storlek 30 (USA:s size zero), och förändringen kommer vi för första gången kunna se på Paris modevecka som drar igång i slutet på september.
Ja hörni … Det känns inte som ett ”giant leap for mankind” direkt att dra gränsen vid ministorleken 32. Eller att ett realityprogram har olika typer av modeller.
Men ett litet, litet – size zero-litet – steg i rätt riktning är det i alla fall.
