Fredagens installation av Donald Trump som USA:s president tror jag följdes av många fler människor världen runt, än vad som vanligtvis brukar följa nationella ceremonier av detta slag. På den tågperrong där jag befann mig, var vi flera stycken som stod med mobilen i handen och med lurarna i öronen medan det flimrade ljuset från SVT:s live-streaming spreds sig i mörkret.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Däremot var det inte lika många på plats som när Barack Obama installerades – det visade bilder tagna från luften på området runt Capitolium som publicerades i media dagen efter, till glädje för alla Trumps motståndare. Presidenten själv svarade med att anklaga media för att spela ner antalet människor, något som hans pressansvariga förstärkte genom att slå fast att media farit med osanning och att det aldrig varit så många personer närvarande på en presidentinstallation någonsin. Och dagen efter försvarade en av Trumps rådgivare denna ”sanning” genom att kalla den för alternativa fakta.
I sin bok I svärmen beskriver filosofen Byung-Chul Han ett samhälle där alla bara sänder, men där ingen är särskilt intresserad av att ta emot. Vi är inte längre passiva mottagare och konsumenter av information, utan själva sändare och producenter. Byong-Chul kallar denna utveckling för avmediatisering; när var och en är sin egen sändare behövs inte längre media för att (re)presentera information.
Han menar också att denna utveckling även drabbar politiken. Den försätter den liberala demokratin i trångmål genom att politikerna alltmer betraktas som hinder. Avsaknaden av representation blir problematisk, utifrån att representation ställer krav på en form av exklusivitet – den kräver att en politiker ska stå fast vid sin ståndpunkt i stället för att anpassa sig efter sina väljare. Utan det kravet, reduceras politikerna till sändare av förenklad information, till att ge väljarna det de vill ha i varje stund.
Men vad skulle Byong-Chul säga om Trump? Att han är det ultimata exemplet på denna utveckling? Genom att konstant sända själv behöver Trump inga mediatorer, en utveckling som med Byong-Chuls sätt att resonera kan betraktas som ett intrikat samspel mellan avmediatiseringen av media och av politiken självt. Byong-Chul menar att det krävs en viss eftertanke, en viss exklusivitet, för att politiken inte ska förflackas. Eller som han själv skriver: ”Om allt genast blir offentligt, så blir politiken oundvikligen andfådd, kortsiktig och späs ut till prat”.
Genom sitt eget konstanta sändande, som även inbegriper att en tidigare ståndpunkt kan ersättas dagen efter, förstärker Trump politikens kortsiktighet. Han bidrar på så sätt till att underminera den representativa demokratin. Dessutom blir detta sändande också ett sätt att undanhålla information – det blir just en svärm som surrar runt allas huvuden, och som under Trumps första dagar fått media att fokusera sin rapportering på de egna krympande möjligheterna att sända.
Under tiden har USA:s nya president redan fattat flera beslut som kan komma att få förödande resultat för allt från aborträtten till klimatpolitiken.
