I den subkultur som jag då upplevde som oöverblickbart stor bytte vi tips, kunskaper och erfarenheter med varandra. Vi hade zines (hemmagjorda tidningar), workshops och festivaler. Men lärde oss på riktigt gjorde vi genom praktiska erfarenheter.

Nu många år senare – i skuggan av det som internet-analytikern Cory Doctorow kallar för ”sugifieringen av internet” – försöker jag återigen upptäcka det revolutionära nöjet att göra det själv. 

När strömningstjänsterna ständigt blev dyrare och sämre började jag samla filmer jag älskar på DVD. Och eftersom Google snart blivit helt oanvändbart på grund av reklam och AI-genererat skräp har jag skapat ett eget arkiv med bokmärken till webbsidor och artiklar jag vill kunna hitta tillbaka till. Tillsammans med tekniskt kunniga kamrater får jag vara med och bygga egna sociala medier där vi kan mötas fritt från hat och hot från Sverigedemokraternas trollarméer.

”Lätt för en datanörd som dig att säga”, kanske någon tänker. Det ligger något i det, men samtidigt är det just det okända som lockar mest. Tidigare hade jag ingen aning om att UV-ljus kunde skada DVD-skivor. Hur man bygger en effektiv sökmotor var helt bortom min förståelse. Det måste inte alltid bli ”lika bra” som de kommersiella tjänsterna. För det finns något mer värdefullt att finna här.

Via mejl-listor, bloggar och internetforum får jag ta del av kunskaper och erfarenheter från andra som delar min frustration. Men den viktigaste kunskapen får jag fortfarande i det där praktiska, när man plötsligt förstår hur något fungerar. På vägen lyckas man givetvis ha sönder något annat. Men så, efter många timmars slit, lyckas man laga det igen. Och någonstans där uppstår ett sorts revolutionärt nöje. Att kunna göra det själv.