Den var viktig på den tiden när en massproduktion av varor höjde den materiella välfärden och tog oss ur ”Fattigsverige”. Men modellen med ständigt ökad ekonomisk tillväxt fungerar inte längre. Richard Wilkinson & Kate Pickett visar i sin bok Jämlikhetsanden hur sambandet mellan, exempelvis, ekonomisk tillväxt och förväntad livslängd helt planar ut efter att nationalinkomsten per person når en viss nivå.
Endast på tidigare stadier leder den ekonomiska utvecklingen till att den förväntade livslängden ökar. Stadier som rika västländer har passerat för länge sedan. När behoven förändras krävs nya idéer om hur välfärden ska organiseras. Det går inte att lösa nya problem med gamla lösningar.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Så det är dags att bryta med industrialismens tidslogik, det vill säga att släppa tanken på att tid-är-pengar och att den sociala välfärden är beroende av en ständig ekonomisk tillväxt. Det krävs en ny balans mellan arbete och privatliv, för en hållbar utveckling och för social rättvisa. Visst behöver vi producera varor och tjänster och ha en välfärdsinriktad samhällsekonomi. Men vi behöver också tid att reproducera oss själva, både i relationen till våra närmaste och i ett större välfärdsperspektiv.
Framtidens sociala trygghetssystem bör tillhandahålla tid och resurser för människors tillfälliga eller annorlunda behov, både hos dem som är inne på arbetsmarknaden och hos dem som står utanför. Vi behöver ta reda på hur samhället kan öppna dörrar för rekreation och skapa nya övergångsmöjligheter mellan lönearbete och ledighet, utbildning och andra verksamheter. Det handlar om att ha människans hela livsförlopp i sikte, där ett långsiktigt ansvar för miljön samverkar med olika mänskliga livsstilars behov och resurser.
Med andra ord behövs ett komplement till den traditionella arbetsetiken, och ett livsetiskt ställningstagande som värderar all tid och allt arbete som människor lägger ner – på jobbet, i hemmet och på fritiden. Det behövs ett nytt välfärdskontrakt som ger oss möjlighet att spara och planera för olika aktiviteter under livets faser. Tid blir på så sätt en hårdvaluta för social och kulturell reproduktion och ett sätt att skapa utrymme att både hantera vardagen och ta tillvara våra demokratiska och medborgerliga rättigheter.
Att använda tid som välfärdsbarometer är en väg för att uppmärksamma varierade individuella behov och förutsättningar för ekonomisk och social hållbarhet. Utmaningen för framtiden blir att få arbetslivet att anpassas till skiftningar som idag är självklara delar av våra liv. Är det till exempel rimligt att karriär och hög arbetsbelastning i människors liv sammanfaller med åren som småbarnsförälder, nybliven husägare och vårdare av egna åldrande föräldrar? Är det vettigt att arbetslösa och sjukskrivna personer nekas få del av samhällsresurser och socialt erkännande för att de inte följer den etablerade ”normalkurvan”?
Sverige har utan tvekan råd att skapa en tidsenlig välfärdspolitik. Naturligtvis är det inte någon enkel uppgift. En nyckelfråga är hur vi frigör oss från industrialismens tidsstrukturer utan att tillföra nya sociala risker. En annan fråga är hur vi lösgör oss från att se lönearbetet som en livsstil och enda vägen till oberoende.
