Den frågan fick jag för några dagar sedan av en grupp internationella master-studenter som läser en tvåårig kurs om just migration. Frågan är relevant. Alltför ofta har vi medier ett så kallat makroperspektiv där vi intervjuar forskare, experter och makthavare. Det är definitivt inte ointressant. Men det räcker ju inte. Enskilda människors vardag är minst lika intressant, och även kombinationen av de två perspektiven.

De här studenterna skulle nu ägna två veckor åt att göra journalistiska reportage och de valde vinklar på sina texter, inte som medierna oftast gör – utifrån en nyhetskrok att det hänt något specifikt nytt, det har presenterats nya siffror och liknande – utan utifrån vad de var intresserade av att veta mer om. De hade valt sådant som: Hur är det att arbeta på en kinakrog, varför byter vissa migranter namn när de söker jobb och hur är det att arbeta som arbetsförmedlare för gruppen migranter.

Jag tror att vi medier skulle kunna göra sådant oftare. Bara gå ut och ställa frågor till människor om ett ämne vi är intresserade av att veta mer om, och rikta frågorna till andra än de vi vanligtvis brukar. Varför görs det inte oftare?

Jag tror att vi behöver tala klarspråk om att gruppen journalister i hög grad tillhör en intellektuell ”elit” som i många fall lever långt ifrån vanliga knegares verklighet och därför inte tänker i termer av hur det är att lägga ett livspussel när du har delade turer som städerska eller hur det är för barnen i familjer där föräldrarna jobbar skift och ofta kommer hem sent. Men även för den som är intresserad finns hinder. Hur hittar jag människorna och hur får jag dem att vilja prata med mig?

Eftersom jag för några år sedan skrev en bok om Europas fattiga arbetarklass som jag baserade på intervjuer med migrantarbetare i flera länder i Europa, en hel del av dem också i Sverige, vet jag att det går.

Ingångarna är många:

• Se dig om i din vardag. Din granne (beroende på var du bor, förstås) kanske är en papperslös migrant som du kan prata med.

• Lokala fackförbund har kontakt med massor av människor och kan förmedla en fråga om någon vill ställa upp. Samma gäller för ideella organisationer.

• Frågan kan ställas via sociala medier.

• Vi kan dessutom hitta människor via rättsfall – vi har särskilda sökinstrument för sådant.

Och vi kan, hur och var vi än bor, välja att röra oss i så kallade utsatta områden, gå till simhallen i förorten, ta en fika på det lokala språkkaféet eller slå oss ner på ett annat bibliotek än det som ligger närmast. Söka kontakt med människor utanför våra egna bubblor.

Min erfarenhet är att många människor vill berätta om sin vardag. Att responsen ofta är: Äntligen någon som frågar! Som frågar hur kroppen mår när jobbet är tungt, hur psyket mår när dina arbetstider är så udda att du knappt träffar dina barn, när lönen är så låg att du ger dina barn en fickpeng för att de inte ska hamna helt socialt utanför – trots att du inte har råd – så du tar ett extrajobb för att göra det, till priset av att du träffar dem ännu mindre. Många av de människor jag intervjuat om sådant genom åren har gett mig ovärderliga inblickar av hur olika liv vi lever trots att vi alla lever i välfärdslandet Sverige, som utjämnar skillnader genom barnbidrag, bostadsbidrag, gratis skola för alla och så vidare. Trots det ser livspusslet oerhört olika ut.

Jag tänker särskilt tillbaka på en intervju jag gjorde med Salma Rahman, om hur det var när hon pusslade ihop sin tillvaro som papperslös under tre års tid i Stockholm, innan hon därefter flyttade till London.

– Ditt liv är: Vakna, gå till jobbet, tänka på nästa jobb, komma hem, laga lite mat och äta, ringa ett samtal, sova och vakna igen. Inga kompisar, ingenting. Ett jävla liv …

Salma Rahman skrattar åt uttrycket men upprepar sedan med allvar:

– Ett jävla liv! Jag kände mig så ensam, jag kunde fråga mig: är jag en alien? när jag såg andra som hade semester och sådant. Jag hade ingenting.

Däremot hade hon tre olika jobb. Tidigt på morgonen några timmar med att packa upp varor i en stor snabbmatskedja i innerstaden, innan butiken öppnade. Därefter ett dagjobb i en klädbutik. Och på kvällen jobb i en videobutik i förorten. Alla betalade uselt, några tior per timma.

– Om jag var trött? Jag minns inte så mycket – jag bara jobbade och jobbade.

Däremot minns Salma Rahman hur sjuk hon blev, särskilt de upprepade lunginflammationerna och hur hon tack vare organisationen Ingen människa är illegal fick träffa en läkare som kanske räddade hennes liv genom att förse henne med antibiotika. Hon minns också att hon ofta grät sig till sömns på kvällarna.

Och kanske är det ett perspektiv värt att tänka på när vi väljer de billigaste butikerna, önskar service till bästa priset för allehanda bekvämligheter: Hur mår kroppen och hur mår själen för alla de människor som utför detta arbete? Hur bekvämt har de det?

Medierna har en viktig roll att förmedla dessa berättelser, så att ingen kan blunda för att en kebab för 30 spänn och ett par byxor för en hundralapp produceras till ett högt mänskligt pris – ett pris som betalas av många människor som delar Salma Rahmans vardag.