Äntligen dras så mediebranschens personalpolitik åtminstone litegrann fram i ljuset. SVT:s personalbehandling i synnerhet efter att programledarna Daniel Sjölin och Lina Thomsgård öppet kritiserat public service-företaget för hur de behandlar frilansande medarbetare. Ofrivilligt frilansande i många fall bör tilläggas, då man satt i system att ”lasa ut” folk från vanliga anställningar. ”Lasa ut” betyder i korthet att man använder LAS, lagen om anställningsskydd, tvärtom, så istället för att få en fast tjänst efter att ha jobbat en viss tid så måste man se sig om efter något annat, just för att företaget inte vill ha fast anställda. Ofta blir lösningen att starta eget, för att på så sätt kunna ta fortsatta uppdrag av företaget som man nyss fick lön från.
Människor i allmänhet, som sällan eller aldrig kommer i kontakt med vårt skrå brukar bli chockade när man berättar om hur det här satts i system. Inte bara inom public service, utan det används lika frekvent inom alla de stora tidningshusen.
Som nybakad journalist 2007 hamnade jag på GP:s nöjesredaktion, där jag tidigare gjort min första kortpraktik när jag studerade på JMG. Där jobbade jag i 364 dagar, det vill säga en dag mindre än ett år. De var uppställda på en rad olika vikariat på pappret, men i realiteten var det hela tiden samma sak. Jag var reporter och recensent på nöjet. Jag vattnade ut min lasperiod med att vara föräldraledig ett halvår så ungefär ett och ett halv år gick mellan att jag första gången gick in och ut genom portarna i GP-huset. Min närmsta chef var nere hos ledningen och frågade om det kunde göras ett undantag när min tid var kommen, men fick blankt nej.
Sedan bar det av till Sveriges radio och ett program som hette ”Mitt i musiken”. För att inte dra ut det här till någon slags snyfthistoria om mig själv så kan vi nöja oss med att det blev ungefär samma sak där.
Där med är vi framme vid SVT, som det här egentligen skulle handla om. Nya eller gamla profiler i tv-rutan, som Rikard Olsson, Carin Hjulström och Janne Josefsson har stämt in i kritiken som Sjölin och Thomsgård lyfte och plötsligt var något stort i rullning. Ett 40-tal medarbetare på SVT Kultur publicerade i onsdags ett öppet brev i Expressen där de kokar ner problematiken i tre punkter. 1. Personalpolitiken sänker kvalitén på SVT:s program. För att producera god journalistisk kvalitet utifrån public serviceuppdraget krävs långsiktighet och trygghet. 2. Destruktiv arbetsmiljö. Otrygga kontrakt gör det svårt att planera livet. 3. Ekonomisk aspekt. SVT är från årsskiftet finansierat via skattsedeln och har en skyldighet mot medborgarna att förvalta deras pengar på bästa möjliga sätt.
Jag kom till SVT första gången då jag redan hade hankat mig fram som frilans ett tag. En intervju för På spåret gjorde mig istället till frågeredaktör på Vem vet mest, där jag satt med tre, fyra andra i samma situation och producerade frågor på löpande band. SVT:s journalistklubb i Göteborg gjorde i förra veckan en undersökning där de dag för dag kollade hur många på redaktionerna som var fasta respektive visstidsanställda. Under första dagens mätning visades att de redaktioner som undersöktes bemannades av sexton tillsvidareanställda och arton visstidsanställda. Just ”Vem vet mest?” stack ut med en fast anställd och fyra visstidsanställda.
Efter en första säsong på frågeprogrammet så hamnade jag istället på lek- och musikprogrammet Doobidoo. Efter sista inspelningsdagen den säsongen fick jag en bamsekram av programledaren och orden ”du ska komma tillbaka nästa år, det ska jag se till”. Antingen glömde han det lika snabbt eller hade han inte så mycket att säga till om för jag hörde sen aldrig av dem.
Följde gjorde istället mitt kanske märkligaste SVT-minne. Det var ny projektledare på Vem vet mest inför ny säsong. Hon valde att ta in både mig och en annan på någon slags provanställning, trots att jag alltså redan jobbat där och hade finfina vitsord av de kollegor som fanns kvar. Vi vreds ur som två svampar tills frågedepåerna var fyllda igen inför inspelning och fick sedan bägge två veta att de inte hade behov av en frågeskrivare till just nu. Ett effektivt sätt att få folk att jobba skiten ur sig i någon månad får man ändå säga.
Jag landade till slut, efter diverse andra turer, här på ETC, som faktiskt inte använder LAS bakvänt. Så mig personligen har det ändå gått bra för. Men på vägen hit har jag mött oräkneligt antal kollegor som blivit utbrända, fått byta bana då de inte orkat med karusellen längre eller bara blivit allmänt misshandlade av branschen. Men äntligen dras så mediebranschens personalpolitik åtminstone litegrann fram i ljuset.
