Jag fick inte bara ridbyxor det året, jag fick en häst också. Visserligen en tjugotvå år gammal skrutt som var billig för att vara häst, men ändå. Jag var bortskämd! Jag visste det. Jag hade något som andra barn bara kunde drömma om och jag borde vara tacksam. Jag kunde aldrig älska den där hästen. Och han kunde aldrig älska mig. Under några kämpiga år på 90-talet levde vi som i ett riktigt dåligt äktenskap – jag servade honom med mat och städning och red honom pliktskyldigt när det krävdes av mig. Han svarade med misshandel, fysisk och psykisk, han bet mig och hotade med avkastning under skräckturer över fälten i fasansfulla hastigheter. Jag var livrädd men jag sa aldrig något, för jag borde ju vara tacksam.

När jag var liten drömde jag aldrig om att vara en prinsessa. Jag drömde om att vara ett fattigbarn. Jag ville vara Lus-Mia i Madicken, Miranda i böckerna om eländiga Åsbacken, Kulla-Gulla på barnhemmet och den lilla flickan med svavelstickorna. De fattiga barnen i sagorna, dem tyckte jag om. Dem tyckte alla om. Det var synd om dem på ett vackert sätt och alla hoppades så att det skulle gå bra för dem till slut. De bortskämda barnen i sagorna tyckte ingen om. De var elaka, fula och fick skylla sig själva. Nej, att vara ett bortskämt barn var sannerligen inget att sträva efter.

Än i dag kan jag föredra tanken på fattigbarnet framför prinsessan. Jag har valt att bo i ett enkelt torp, jag har valt låg lön och second hand framför att jobba ihjäl mig och köpa nytt. Ändå kan jag känna skuld. Jag har sådant som andra inte har. Fattigdomen är så mycket synligare i dag än då jag var barn. Då var den förknippad med sagans värld, ett konstnärligt upphöjt förr i tiden. Nu ser våra barn dagligen flickan med svavelstickorna i den unga tjejen utanför ICA och Kulla-Gullas barnhemsbarn på bilder från asylboenden. Förr i tiden har återuppstått och självklart är det inget romantiskt alls med att vara fattig på riktigt. 

Och som medelklassförälder översköljs du nu inför julen med mängder av val. Annonser om att skippa julklapparna helt och köpa filtar istället till dem som verkligen behöver trängs med reklam för ett Star Wars-lego för flera tusen kronor. Och hur du än väljer så kommer du att välja fel. Det kommer att skava. Du kommer att känna skuld och kanske blir någon besviken. Tänker du på att ditt barn ska jämföra sina julklappar i skolan? Är du rädd för att barnet ska bli retat om du inte köper lika dyra klappar som alla andra? Vad är det för norm vi hjälps åt att upprätthålla med den rädslan? Mår vi bra av den? Och – vill barnen verkligen ha så många julklappar som de tror att de vill ha? 

Bortskämdhet är aldrig ett barns fel – den speglar bara förälderns rädsla för att inte räcka till. Det är vi vuxna som väljer vad vi köper, och kanske bör vi vara försiktiga med vilka prylar vi prackar på våra barn? Kanske bör vi gå varsamt fram med jämförelser mellan vårt eget barn och dem som inget har och hålla nere vår förväntan på visad tacksamhet. För när juldagsmorgon glimmar sitter det sannolikt en och annan skuldtyngd elvaåring bredvid ett berg av prylar och känner sig bortskämd, elak, ful och oälskad. Alldeles i onödan.