För att den nationella fantasin skall kunna byggas krävs det ett dom, där jag som ändå är priviligierad blatte inte alltid kategoriseras, men ofta. Vi är en blattegeneration som vuxit upp jämte en aggressiv nationalism, en ”sinande kassa” och en gräns som måste sättas. Den enda lilla fördelen med det, är att de flesta av oss inte har haft något hopp om att det finns möjlighet att tillhöra. Så tog en radikal antirasism sin början, i utgångspunkten att vi inte hade några andra vi. Våra äldre systrar och bröder fick istället lära sig att de, genom att avsäga sig familj och historia kunde integreras, och detta gamande viandet, där man aldrig var säker, men alltid hade en chans att få komma in genom dörren, var våldsamt på ett helt annat sätt. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det nationella projektet är inte bara obehagligt genom alla de som görs till andra, utan också för de som får kallas vi med premissen att man underordnar sig. I bilden av den svenska nationen finns det inga arbetare, och vill man vara svensk kallar man sig därför medelklass. Ingen vill vara en förlorare, så när det talas om vad vi svenskar gör, nickar de flesta lite nervöst.

I den svenska kollektivitetens namn förtränger vi trötta arbetsdagar, familjetrauman och sjukskrivningar och skrattar åt våra ilandsproblem samtidigt som vi inte har råd att få ihop till månadens hyra. Vart vi befinner oss klassmässigt verkar snarare handla om vilken attityd vi har (som sagt, ingen vill vara en loser) än vår faktiska vardag.

För de flesta innebär det att gå runt med fantasin om att man är misslyckad, eftersom livet man lever inte ser ut som i tv-programmen, ett internaliserat självhat, men för det faktiska lilla mellanskiktet får det andra psykologiska konsekvenser, likt småbarn (eller stockholmare) kan de fortsätta leva i den narcissistiska synvillan att de flesta har det som dem och placera all form av olikhet i det exotiskas fack. Ändå är inte mellanskiktet de som tjänar på nationen. 

Det är den lilla grupp av riktigt rika människor, vars livsvanor skiljer sig markant från de flesta i både Sverige och världen. Den överklass som lärt sig att manövrera mellan nationell tillhörighet och global exploatering på ett sätt som alltid gynnar dem. Att vi går runt och tänker att det inte finns pengar i Sverige – helt enkelt att det inte finns en överklass här – är en konsekvens av att överklassen med hjälp av nationens synvilla har lyckats dölja klasskonflikter. Den organiserar sig alltmer i den fascistiska rörelsen, samtidigt som de lever kosmopolitiskt – via sina privata jetflyg, med deras kapital i Panama, deras nannys från Latinamerika, och deras fabriker i Sydafrika. För dem är varje människa som ”viar” dem en politisk seger, eftersom att det är en person som glömmer bort att de är skyldiga oss en hel statskassa, ett kapital som hade kunnat användas när vi ska öppna Sveriges gränser, införa 6 timmars arbetsdag, bygga bostäder för alla. 

Det är få som identifierar sig med någon stat. Snarare är nationalismen ett abstrakt tilltal, ett viande och demmande, på en väldigt ensam plats där människor längtar efter att bli talade till. Det finns ingen positiv nationalism – hur ”snäll” den än är behöver den alltid ett de, hur ”snäll” den än är kräver den alltid ett internt konsensus. Men det finns andra vi.

När jag skriver detta är det nationaldagen. Jag har sällan fått vara vi med Sverige. Men jag har istället fått möjligheten att vara vi med alla andra som blivit nekade nationalstatens frukter. Det är vi många som blir, ja nästan de flesta. Det är ett vackert vi. Det är ett krävande vi – man får sällan känna sig som en vinnare. Kanske är det smärtsamt. Det är ett krävande vi – gränslös solidaritet är nödvändig oss emellan. Men det är framförallt ett vackert vi. För oss finns inga nationaldagar. För oss är varje dag kamp och gemenskap. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.