Christopher Holmbäck: Etiopier och palestinier som lär oss

Det är en mellanlandning jag aldrig glömmer, när jag spenderade 36 timmar i Addis Abeba. Aldrig förr eller senare har jag sett så många utslagna människor. Fattigdomen var chockerande. Ett par veckor tidigare hade en demonstration våldsamt slagits ned av polis (och värre skulle det bli, senare under 2005). På ett kafé intill frågade två män varifrån jag kom och när jag sa Sverige beklagade de innerligt vår sorg efter tsunamin. Deras omvärldskoll och medkänsla hjälpte mig att inse att människor långt borta inte förtjänar vår ömkan (eller ointresse) utan att vi behöver bygga en gemensam solidaritet.

Jag minns detta när jag i veckans samtal läser att Erik Helgeson får tröst från fackligt aktiva i Palestina efter att han sagts upp i anslutning till Hamnarbetarförbundets blockad mot vapentransporter till och från Israel. Jag förstår honom när han säger att det är obekvämt att hans umbäranden läggs sida vid sida med palestiniers. Samtidigt är det som han säger, och som dessa etiopier och palestinier lär oss: ”det är den kollektiva sammanhållningen som är viktigast”.