Vad ska vi kalla den här tidsperioden? Det är inte informationsåldern: folkbildningsrörelsernas kollaps lämnade efter sig ett tomrum som fyllts av marknadsförings- och konspirationsteorier. I likhet med stenåldern, järnåldern och rymdåldern säger dataåldern massor om våra artefakter men lite om samhället. Vår nuvarande geologiska epok Antropocen, då människor utövar mycket stor inverkan på biosfären, lyckas inte särskilja detta århundrade från de föregående tjugo. Vad är det för tydlig social förändring som utmärker vår tidsperiod i förhållande till dem som föregått den? För mig är det uppenbart. Det här är ensamhetens tid.
När filosofen Thomas Hobbes (1588–1679) hävdade att vi i naturtillståndet, innan en auktoritet uppstod för att hålla oss i schack, var inbegripna i ett ”allas krig mot alla” hade han så fel han bara kunde ha. Vi var sociala varelser från början, däggdjursbin, som var helt och hållet beroende av varandra. Homininerna i östra Afrika hade inte överlevt en enda natt ensamma. Vi formas – i större utsträckning än så gott som alla andra arter – genom kontakt med andra. Den tidsålder vi är på väg in i, där vi är till var och en för sig, är olik alla dem som har förflutit före den.
För tre månader sedan kunde vi läsa om att ensamhet har blivit till en epidemi bland unga vuxna. Nu får vi reda på att det är en precis lika omfattande åkomma för äldre människor. En studie som Independent Age har gjort visar att svår ensamhet i England fördärvar livet för 700 000 män och 1,1 miljon kvinnor över 50 och att den ökar med häpnadsväckande hastighet.
Det är inte troligt att lika många människor någonsin kommer att dö av ebola som den här sjukdomen skördar. Social isolering är en lika stark orsak till för tidig död som att röka 15 cigarretter om dagen; forskning tyder på att ensamhet är dubbelt så dödligt som fetma. Demens, högt blodtryck, alkoholism och olycksfall – allt detta blir, i likhet med depression, paranoia, ångest och självmord, mer utbrett när förbindelser kapas. Vi klarar oss inte ensamma.
Visst, fabriker har stängt, folk färdas med bil i stället för med bussar, använder Youtube snarare än går på bio. Men dessa förändringar kan inte ensamma förklara den hastighet med vilken vårt sociala liv kollapsar. Dessa strukturella förändringar har åtföljts av en livsförnekande ideologi som genomdriver och hyllar vår sociala isolering. Allas krig mot alla – med andra ord konkurrens och individualism – är vår tids religion, som rättfärdigas genom en mytologi där ensamma vargar, enskilda näringsidkare, självgående personer och män och kvinnor som arbetat sig upp på egen hand går sin egen väg. För den mest sociala varelsen, som inte kan frodas utan kärlek, finns det inget som heter samhälle, bara heroisk individualism. Det är att vinna som räknas. Resten är olycksfall i arbetet.
Brittiska barn strävar inte längre efter att bli tågförare eller sjuksköterskor – mer än en femtedel säger att de ”bara vill bli rika”: 40 procent av dem som deltog i en undersökning har förmögenhet och berömmelse som sina enda ambitioner. En statlig utredning i juni avslöjade att Storbritannien är Europas ensamhetshuvudstad. Det är mindre troligt att vi britter har nära vänner eller känner våra grannar än att andra européer gör det. Och vem kan väl bli förvånad över det när vi överallt blir manade att slåss som herrelösa hundar om en soptunna?
Vi har förändrat vårt språk så att det speglar denna förändring. Den förolämpning som sårar oss djupast är loser. Vi pratar inte längre om folk. Nu kallar vi dem för individer. Detta alienerande, splittrande begrepp har kommit att prägla allt så till den grad att till och med de välgörenhetsorganisationer som bekämpar ensamheten använder det för att beskriva de tvåbenta väsen som vi tidigare kände under namnet människor. Det är knappt vi kan avsluta en mening utan att bli personliga. Personligen (för att särskilja mig själv från en buktalardocka) föredrar jag personliga vänner framför den opersonliga sorten och personliga tillhörigheter framför det slags tillhörigheter som inte tillhör mig. Fast det är bara min personliga preferens, som även är känd som min preferens.
Ett av de tragiska utfallen av ensamhet är att folk vänder sig till sina tv-apparater för att få tröst: två femtedelar av de äldre uppger att den enögda guden är deras huvudsakliga sällskap. Den här självmedicineringen förvärrar sjukdomen. Forskning som ekonomer vid universitetet i Milano bedriver tyder på att tv bidrar till att driva på konkurrensinriktningen. Det förstärker kraftigt inkomst–lycka-paradoxen: det faktum att lyckonivån inte stiger i takt med att inkomsterna i ett land ökar.
Aspiration, som ökar med inkomsten, ser till att slutpunkten, det oavbrutna välbefinnandet, drar sig tillbaka framför oss. Forskarna upptäckte att de som tittar mycket på tv får ut mindre välbefinnande av en viss inkomstnivå än de som bara tittar lite. Tv snabbar på ekorrhjulet och tvingar oss att kämpa ännu hårdare för att bibehålla samma nivå av välbefinnande. För att förstå varför det kan vara på det här sättet behöver man bara tänka på tv-program som Draknästet, The Apprentice (med Donald Trump) och de otaliga former av karriärskapande konkurrens som mediet firar, den allmänna besattheten av berömmelse och förmögenhet, den genomträngande känslan man får när man tittar på det av att livet är någon annanstans än där man själv är.
Vad är då poängen? Vad vinner vi på detta allas krig mot alla? Konkurrensen driver på tillväxten, men tillväxt gör inte längre att vi får det bättre ställt. Siffror som publicerades nyligen visar att den samlade arbetskraftens löner har minskat i reala termer det senaste året – medan företagsledarnas inkomst ökat med mer än en femtedel. Cheferna tjänar – förlåt, jag menar tar – 120 gånger så mycket som den genomsnittliga heltidsarbetaren (år 2000 var det 47 gånger så mycket). Och även om konkurrens skulle göra oss rikare skulle det inte göra oss lyckligare eftersom det välbefinnande vi skulle få ut av en inkomstökning skulle undergrävas av konkurrensens aspirationsrelaterade inverkan.
Den översta 1 procenten äger 48 procent av den globala förmögenheten, men inte ens de är lyckliga. En studie som gjorts vid Boston College, av människor med en genomsnittlig nettoförmögenhet på 78 miljoner USA-dollar, fann att också de led av ångest, missnöje och ensamhet. Många av dem uppgav att de kände sig ekonomiskt osäkra: för att få fast mark under fötterna trodde de att de skulle behöva i genomsnitt ungefär 25 procent mer pengar. (Och om de skulle få det? Då skulle de utan tvivel behöva 25 procent till.) En respondent sa att han inte skulle nå fram förrän han hade en miljard USA-dollar på banken.
Därför har vi slitit sönder den naturliga världen, nedklassat våra livsvillkor, överlämnat våra friheter och utsikter till nöjdhet till en tvångsmässig, splittrande, glädjelös hedonism där vi, efter att ha förbrukat allt annat, börjar leva på oss själva. Därför har vi förstört mänsklighetens själva väsen: vår samhörighet.
Visst finns det palliativa behandlingar, smarta och förtjusande arrangemang som Men in Sheds och Walking Football som utvecklats av välgörenhetsorganisationer med tanke på isolerade äldre. Men om vi ska kunna bryta den här cirkeln och komma samman ännu en gång måste vi ställa det världsätande, köttätande system som vi tvingats in i mot väggen.
Hobbes församhälleliga tillstånd var en myt. Men vi är på väg in i ett postsamhälleligt tillstånd som våra förfäder och förmödrar inte skulle ha trott vara möjligt. Våra liv håller på att bli otäcka, djuriska och långa.
