Det är så jag ryser, nästan fryser, när jag skriver dessa ord och får bilden av någon som tog sin sista sup och andetag just i den bilden.

Eller den som jag hörde i baksätet på pappas Audi 100, någon gång i slutet av 70-talet. Vi var på väg ner till Gröna Lund och ”Den stora dagen” med Vikingarna ljuder ut i bilen. Pappa höjer volymen och trallar med, som han alltid gjorde. ”Jaså, säger du det, du kan inte komma från. Du tog fel på vilken dag det var…”. Usch, likadant här, jag får rysningar över hur ensamma vissa människor kan vara i detta klättra-på-stegen-samhälle vi lever i. Värst är nog sista versen, där han sjunger: ”Hon har stått där hela dagen och väntat sina barn vid sin blommiga gardin.” Kvinnan har nu bakat och fixat, till slut somnat in av all väntan.

Samhället i dag, för stora och små, är nog rätt ensamt på olika sätt. Och av olika anledningar. Jag minns även en kväll när Lena Nyman dök upp med hunden Kaxe på Den Gyldene Freden. Jag hade bartjänst och Lena var inte intresserad av att äta, utan mer, tror jag, av att få hänga i baren och prata. Prata med någon. Som lyssnade. Som inte kunde gå ifrån när det blev ett jobbigt ämne. En bartender blir allra bäst då.

Vi hade slutat servera mat, så lilla Kaxe fick komma in. Hans matte hade ju ändå haft en tvåa på vindsvåningen i samma hus fram till -85. Oj, vad denna qvinna kunde prata. Och berätta om den gamla goda tiden på Freden. Det som nu är köksluckan för varm- och kallskänk, var före renoveringen bakgård. Ja, verkligen bakgård berättade hon, med storråttor och soptunnetillhåll. Och hon älskade att titta in genom fönstren när hon gick upp för trapporna på alla kopparkastruller och slevar som hängde i fönstren.

När Freden stängde, så var det som vanligt en bärs på Järnet som hägrade. Och Lena följde med. Och surrade. Och Kaxe var med. Lena och jag fortsatta prata om vänner och annat. Till slut frågade hon om vi inte skulle ut i regnet och ta en cigg. Kaxe tog hon under armen, vi gick ut och satte oss på rännstenen i regnet. Lilla vovven fick sitta under våra knän, där vi satt tätt intill. Då kom tårarna. Jag ställde naturligtvis frågan vad som var fel.

– Jag är så ensam, svarade Lena. Visst har jag en del som kommer ibland, men de flesta av anledning att de vill ha något av mig.

Före sommaren föreläste jag på en av vår kommuns skolor. Efter att jag tackat för mig och packat ihop mina grejer, gick jag ut genom dörren. Där, i ett hörn, satt en ensam tjej och bara stirrade rakt fram. Jag frågade hur hon mådde efter föreläsningen och om det var något hon hade tagit illa vid sig av. Nä, det var lugnt, svarade tjejen. Ställde motfrågan varför hon satt där helt ensam.

– Nä, det gör inget. Jag har inget att säga de andra barnen. Jag är smartare än dem. Jag ska bli läkare när jag blir klar med studierna.

Mina tecken räcker inte till för några mer berättelser, men jag har många om just ensamhet. Så det här var 659 ord och 3 555 tecken om ordet ensamhet. En försupen, en bakom en blommig gardin, en om en som bara gav och gav men aldrig fick något igen och den lilla smarta tösen som i framtiden kommer att hjälpa andra.