Du med inkört arbete, familj och fritid. Alla kan vi känna oss ensamma ibland, eller hur. Sedan finns det även många äldre som sitter hemma, ensamma och oftast fattiga. Släkten är död och alla gamla vänner har tagit slut.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Folk kan bli ensamma också genom vårt system med barn på ett ställe, gamla på ett annat och så vidare. Men hur ser du på alla glada ölisar på de gröna bänkarna i stan? Dom skrattar och stojar från cirkus klockan tio till max klockan två. Sedan är alla för berusade för att vara kvar i parken. Var tar de vägen kan man undra.
En del bor i skogen i tält. Andra bor på ett härbärge eller lånar en soffa av en polare. Men den där gemenskapen du ser på bänkarna är faktiskt inte äkta. Men det är klart, humor är en viktig del i våra liv vart än i samhällshierarkin vi befinner oss. Så även på alkisbänkarna.
För det första är det alkoholen och drogerna som gör gemenskapen. I övrigt är det endast förvirrade, psykiskt dåligt mående med ensamheten som ett ankare hängandes runt halsen på ölisarnas där på bänken. Dessa ensamma dåligt mående själar, de söker sig till varandra. Det har inte spelat någon roll för mig om jag vart i Stockholm, Småland eller i utlandet. Jag har alltid dragit mig till dessa ensamma själar. Som en magnet hittar vi varandra, eller som någon märklig radar.
Dessa människor har oftast genom det sociala arvet fått med sig det missbruk och bråk som rått under uppväxten. Så ofta i samma spår som föräldrarna. Jag satt och söp med morsan och farsan när jag var femton år. Ska man få stopp på detta bör myndigheterna redan mycket tidigt gå in och stötta familjer på olika vis. Men ofta mörkas det utåt i familjen att det är ett helvete där innanför.
Själv sitter jag nu ensam efter en dramatisk separation i en försökslägenhet som jag med hjälp av en professionell behandlingsassistent/boendestödjare har lyckats behålla. Får nog ta över kontraktet i januari nånting och jag vill inte falla på målsnöret en gång till för det orkar inte min kropp. Jag är tacksam för det stöd kommunen ger mig.
Boendestödjaren har hur mycket förståelse och kunskap som helst. Här är jag också lyckligt lottad med fina grannar och ett lugnt område trots att det händer att det skjuts på natten även i Bagarmossen.
Jag orkar snart inte längre träffa fulla polare efter klockan tolv. Alla vill prata, be om råd och, ja helt enkelt snacka av sig. Då är skönt att ha ett eget bo i förorten.
Efter separationen i somras förlorade jag ett flertal skötsamma vänner. Varför vet jag inte, det var mina vänner som jag bjöd in att lära känna min stora kärlek. Det är inte vännerna som överger mig. Det är jag som inte klarar att träffa alla igen efter separationen. Så nu sitter jag här och känner mig ensam som så många andra. Grannarna är snälla men vi i Sverige umgås inte direkt med grannar. Vi säger hej och så är det bra med det. Min känsla säger också att många med jobb också egentligen är väldigt ensamma. Du kan vara ensam även när du är bland många.
Ja, som du ser så finns det många ensamma. Igår satte jag mig i centrum och matade duvorna som en gammal gubbe. Duvorna blev mitt sällskap och räddade min dag.
