Vi vill minnas, sammanfatta, knyta ihop och gå vidare. Att börja på ny räkning ger en högtidlig känsla och jag är alltid fullt förvissad om att det nya året kommer att bli så mycket bättre än det gamla. Än så länge är år 2015 rent och skirt, ömtåligt som nysnö, men snart lämnas fotspår. Enstaka först, som blir fler och fler och snart uppstår en skitig stig på vilken vi går fram och tillbaka med näsan i marken, oförmögna att reflektera över de liv vi lever. Men just nu, i brytpunkten, finns det alltså tid för eftertanke.
I vår familj brukar vi på nyårsafton bläddra igenom almanackan och prata
om det gångna årets händelser. Ofta
blir vi häpna över hur mycket stora saker som har hänt. Barn som fötts, gamla släktingar som dött, premiärer, storhelger och födelsedagar. Någon lär sig cykla, någon lär sig simma, en resa, en flytt och en tappad tand. Är det konstigt om vi känner oss trötta? Vi har en annan tradition också. En årskrönika bakom rubrikerna, skulle vi kunna kalla den.
Det är jag och maken som, över varsitt glas rödvin en kväll runt nyår, bläddrar igenom fjolårets kalender lite noggrannare. Så här kan det låta:
– Minns du vecka tio?
– Vecka tio? Ja, oj vilken vecka! Jag var i Karlstad på onsdagen och kom hem 17.30 och skulle lämna tillbaks böcker på bibblan, och du hade varit med barnen hos doktorn, öroninflammation va?
– Ja, jobbigt, och jag skyndade hem och handlade och fixade middag och det var precis att du hann hem innan jag stack iväg på skolråd.
– Men du kom iväg på det va?
– Ja!
– Bra jobbat! Skål för det!
Eller så här:
– Minns du vecka 41?
– Ja, det var då vi satt på söndagen innan och gjorde dagis och fritidsschema en hel kväll. Det var ju helt omöjligt att få ihop det, tre barn på tre olika ställen på två olika orter, och så vi på en tredje.
– Fast jobbade inte du i Rockhammar och jag i Askersund?
– Dessutom! Jo, och vi hade bilen på lagning så jag fick skjuts av Åsa till rondellen där vi hade ställt cykeln på morgonen så jag kunde hämta ett barn på dagis där och sen cykla en halvmil till nästa by och hämta de två andra innan fritids stängde.
– Du hann va?
– Ja, med nöd och näppe!
– Skål för det!
Eller så här:
– ”Nya huset: att göra lista”. Titta den är tre sidor lång! ”Ringa el, ringa post, ringa bank, ringa rörmokare, ringa sotare, ringa…”
– Allt är gjort va?
– Ja!
– Skål för det!
Kanske borde vi ta för vana att då och då – oftare än en gång om året – stanna upp, se tillbaka och ge oss själva lite cred för våra vardagslogistiska konststycken? Allt som oftast lyckas vi ju ändå genomföra dagar som i almanackan ser helt omöjliga ut. Plötsligt sitter du faktiskt på det där föräldramötet, och du har ingen aning om hur du har burit dig åt för att få alla tidsmässiga pusselbitar på plats under dagen.
Är det kanske så att vi alla en gång i månaden ska dra på oss våra superhjältedräkter, korka upp champagnen och skåla för hur bra vi är på att fixa det mesta. För även om det ibland känns övermäktigt då du befinner dig mitt i livets fullklottrade almanacka, så är det trots allt ganska sällan som det slutar i en katastrof.
Och det är väl värt att fira?
Skål!
