Krönika: En vanlig svensk

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Första natten i Sverige blev det snökaos. Det värsta på 20 år. Jag satt vid fönsterbrädan och tänkte att för exakt 19 dagar sedan hade vi firat min elvaårsdag vid Medelhavet. Jag hade badat för länge och blivit blå om läpparna. Nu var jag inlåst för vi hade inga vinterkläder. Den enda boken på spanska jag hade tillgång till var Metamorfosen av Kafka. Kanske var det hans fel att allt blev som det blev. Kanske var det mitt fel för att jag läste för mycket. För att det tog mig mindre än ett år att lära mig att tala och skriva på svenska genom att lära mig fyra nya ord från spansk-svenska lexikon. 

I Farsta blev det ganska snart tydligt att en svensk sed är att lyfta upp tjejerna med innebandyklubbor så att man fick sår i underlivet. Det var så jag upptäckte två saker. Att jag har en grym höger och att ordet likgiltighet är det mest geniala ordet på svenska. Lik-giltig. Precis som alla lärare som stod och såg på med sina döda ögon medan bandygrabbarna trakasserade tjejerna. Giltiga lik som sade att jag fick skylla mig själv för att jag slog tillbaka. Än i dag är jag likgiltig inför bandyn. Än i dag älskar jag boxning. 

Tack vare min svensklärare i Linköping upptäckte jag Karin Boye, Gunnar Ekelöf och att jag är jag med en penna i handen. Hon sade: Missbruka aldrig orden för att be om ursäkt för det du är bra på. Skriv och bli fri. Så jag skrev. Om hur det var att vara feriebarn i Leksand och tillbringa de mest magiska somrar hos tuffa orädda Anna som skapade sin egen väg i en värld av hörande. Jag skrev om befrielsen att få vara en vanlig svensk skitunge, palla äpplen och cykla runt som vettvillingar. För första gången kändes det naturligt och enkelt att leva i Sverige. Lika enkelt var det inte att flytta igen. Till Värmland. Men här fanns teaterförening, Lyset. Det blev mitt ljus i mörkret att få spela Shakespeare. Att få lära känna den mycket svenska seden att åka raggarrundan varje fredag i en lånad svart Saab, festa och prata politik till småtimmarna i en stuga i urskogen. Tillsammans med andra kåta ungdomar upptäckte vi Marx, svensk historia och hur dåligt man mår dagen efter hembräntcocktails. Än i dag vet jag inte om mitt beslut att flytta var det mest genomtänkta. Då trodde jag att i mitt öde stod det skrivet en karriär på akademisk väg. Då. När jag inte trodde att jag var själv nog. 

I Uppsala upptäckte jag att jag fortfarande var blatte. På akademiska heter det att jag har invandrarbakgrund. Att det är exotiskt. Jag knöt vänsterhanden, log och sade visst är jag din blatte om du är min svenne. Få akademiker fattade. Det finns inget farligare än en person som anser sig vara en god människa. För goda människor gör ju inga fel. Framför allt är de oförmögna att rasifiera. Så kom Gringo-eran med en schysst högersving. Som krossade bilden av den snälla invandraren. Många skrek att tidningen gjorde mer skada än nytta. Många blattar fnittrade igenkännande åt svennenbilden. Det blev smärtsamt för många. En befrielse för mig. För trots alla år i Sverige fortsatte frågan att komma ”var är du ifrån?” varpå jag brukade svara ”från min mammas sköte”. Ja, så brukade jag göra tills jag mötte min livskamrat. Han hade med sig mitt barndomsspråk i gåva. Tårarna löste upp knytnävarna. Och för första gången kunde jag läsa Metamorfosen på svenska och börja läka. På svenska heter den förvandlingen. Och jag förvandlades när jag födde ett lejon genom urakut kejsarsnitt. Maken till svennigare barn får man leta efter. Varje dag jag ser hans extremt gängliga och långhåriga gestalt komma emot mig, med min mammas och morfars anletsdrag men mina mörka ögon. 

Kanske var det mitt fel att det tog mig 30 år att kunna berätta. Hur som helst, i dag bor jag i Gottsunda och är en alldeles vanlig, svensk...