Men så hörs plötsligt ljudet av fågelkvitter, porlande vatten, barn och vuxna som pratar med varandra på tyska, de låter glada.
Efter vad som känns som en evighet framträder bilden på det uppsluppna sällskapet vid flodens strand. De är omgivna av grönska, himlen är klarblå, och solen värmer deras bleka kroppar. Det är den ökända nazistiska officeren Rudolf Höss och hans familj som är på söndagsutflykt i de natursköna omgivningarna nära familjens vackra hus i den polska staden Auschwitz.
Med denna idylliska scen inleds Jonatan Glazers kritikerrosade, bioaktuella film ”The zone of interest” som har vunnit fyra priser i Cannes och nominerats till fem Oscars. Filmen utspelar sig till största delen i familjen Höss stora villa med tillhörande drömträdgård, och på andra sidan trädgårdsmuren ligger förintelselägret Auschwitz där 1,1 miljoner människor mördades varav nittio procent var judar.
Med inspiration från den brittiska författaren Martin Amis bok med samma titel berättar Glazer historien om hur det monstruösa naturaliseras, och vilka mekanismer som gör det möjligt för en person att leva ett till synes idylliskt familjeliv i skuggan av ett massmord.
Det är en nyskapande, intelligent, drabbande och estetisk fulländad film som den brittiska regissören har gjort. Hans sinne för effektivt ljudberättande, den radikala dolda kamera-realismen och den förfinade känslan för kontrastskapande bildspråk har fått många kritiker att kalla den för den bästa spelfilmen som gjorts om nazisternas judeutrotning.
Det som gör att Glazers film särskiljer sig från andra filmer i samma genre är även vilken roll naturen spelar. Att den är ett av folkmordets främsta vittnen och inte gör någon skillnad på människor tydliggörs i de obehagliga scenerna där solen skiner på båda sidor av koncentrationslägrets murar – på Rudolf Höss barn som leker i trädgården och på de utmärglade lägerfångarna som står i kö till gaskamrarna. Himlen ovanför det Hösska paradiset slutar aldrig att förorenas av röken från krematorieugnarna, och i floden utanför Auschwitz hittar pappa Rudolf ett käkparti från en död lägerfånge när han fiskar.
Nästa vinter är det 80 år sedan Auschwitz befriades av ryssarna.
En hel livslängd sen.
Men jag kan inte sluta tänka på den Instagram-annons som dök upp i mitten av december 2023 när Israel hade bombat Gaza oavbrutet i två månader och redan dödat tiotusentals människor.
Annonsen var signerad det israeliska fastighetsbolaget Harey Zahav, känt för att ha byggt hundratals illegala bosättningar på Västbanken, och bestod av ett foto på ett sönderbombat Gaza där byggskisser på lyxiga strandhus redigerats in bland ruinerna.
Bildtexten löd: ”Ett hus vid stranden är inte en dröm. Vi har redan börjat röja skräp och avvärja husockupanter.”
Annonsen med drömhusen möttes av massiv kritik och togs senare ner. Harey Zahavs högerextrema VD Zeev Epshtein menade att det var ett skämt riktat till företagets följare, men erkände att han gärna skulle förverkliga idén förutsatt att den israeliska staten ”gör det möjligt”. I skrivande stund verkar det inte omöjligt.
När jag på bioduken ser Rudolf Höss ansiktsuttryck av total likgiltighet inför dödsskriken på andra sidan muren och hans entusiasm inför tanken att öka antalet gaskammare flimrar de senaste dygnets nyhetsbilder förbi på ihjälskjutna palestinska barn och israeliska soldater som poserar med underkläder från palestinska kvinnor de har mördat.
Det är hårresande och makabert att den före detta nazirepubliken Tyskland, som Jonathan Glazer så skickligt skildrar i sin film, står på förövarens sida när Israel nu genomför ett folkmord på palestinier.
