Och solen och tiden har sin gång och utvecklingen går allt fortare, liksom universum expanderar allt fortare. Men det har inte alltid funnits datorer. Ja tänk så länge som världen var utan den tekniska utvecklingen. År ut och år in. Under 1, 5 miljarder år var det bara encelliga djur på planeten. Inga datorer. Inget nätverkande. Det var tider det. Lugnt och stilla. Samma samma. Sedan när vi äntligen fanns som art och utvecklats till homo sapiens för sisådär 200 000 år sedan så var det ändå väldigt mycket samma samma. Vi samlade mat och åt och dansade och snackade. Samma samma dag ut och dag in. Sedan kom jordbrukandet för sisådär 10 000 år sedan och då ändrade det sig lite. Men mest samma samma. Århundraden lade sig på rad, det ena efter det andra. Från en generation till nästa märktes ingen stor skillnad. Det var nästan samma. Ännu inte en dator så långt ögat kunde nå.
Så någonstans där vid industriella revolutionen för två-tre hundra år sedan började det hända saker. Lite gnisslande och knakande, som ett ånglok som sakta får upp farten började hjulen rulla. Det kom maskiner och gatljus och tillväxt. Decennier gick och så småningom dök min pappa upp på 1920-talet. Hans livsresa blev verkligen ett förändringens tidevarv. Han fick ta till sig radio och elektricitet och vattentoaletter och bilar och telefoner och flygplan och tv, men datorerna fick nästa generation bita i… alltså min.
Det hände sig på 80-talet. Jag jobbade på Länsteaterns marknadsavdelning. Där stod det en sån där blå stencileringsapparat i ett hörn. Den var antik, men då och då vevade vi fram starkt luktande blå kopior. Men så vips tog skrivmaskinerna och kopieringsapparaterna över. Man kunde sudda med inbyggd vit tejp om man skrev fel. Det var teknikutveckling på hög nivå.
Så en vårdag 1983 dök Dan Söderman, vår nya ekonomichef upp – ända från Stockholm. Han tyckte vi skulle införa datorer på teatern. Vi gapade. Hur skulle det gå till? Och varför? Ja det var inte alla som skulle få. Typ bara han. De var ju dyra för bövelen. En dator kostade minst 25 000 kronor då! Han tyckte jag skulle överta hans gamla till att göra adress- och ombudsregister. Var han galen! Varför? Alla adresserna hade jag så fint i ett kartotek som jag skrev för hand. Behövde jag byta var det bara att slänga pappret och skriva nytt. Inte krångla med den där klumpiga datorn och knappa in sig på konstiga system som man inte kunde se nyttan av.
Men jag hade det inte värst. Kvinnorna i biljettkassan hade ju så fin hand med alla bokningar och nu skulle plötsligt hela biljettsystemet datoriseras. Alla biljetter låg i små fack som man skötte för hand. Den tiden var nu förbi. De tvingades på utbildning i datakunskap. De blev nästan utbrända på kuppen. Förändringen var skrämmande. Plötsligt spred sig datafarsoten som värsta ebolaepidemin till massor av yrken. De som tidigare hade gjort layouter och affischer för att inte tala om de som tryckte texter fick totalt byta sätt att jobba på. Antingen hängde man med i utvecklingen eller så var man körd. Och fort gick det.
Nu är allt historia. När jag tänker på det känns det nästan lika långt tillbaka som på -dinosauriernas tid. För nu älskar jag min dator och att känna fingrarna dansa över tangenterna. Klicketiklicketiklick. Skriver jag fel – klick bort. Ingen suddtejp. Lätt och ledigt sköter jag det mesta med datorn. Bankärenden, bokningar, googling och mejlning.
Men inne i mig finns en starkt levande urtidsmänniska kvar. En som vill snacka och vara onåbar och som vill ta det lite lugnt. Sitta och chilla och glo utan nätverkande. Nu skenar tåget och jag är lite osäker på hastighetsgränsen… eller kan livet bara gå fortare precis som universum expanderar allt fortare? Kommer vi att spåra ur? Den som lever får se…
