Han stod framför mig, stor, bred och skräckinjagande. Han ville slå mig. Hårt. Ändå var jag inte lika rädd för honom som för Sandra, hästtjejen som hade hela klassen i sitt våld. Jessika var hennes sekundant, den absolut coolaste och med flest blonderade slingor i klassen. Tillsammans bestämde de vilka som skulle föräras med deras sällskap i matsalen eller vem som skulle förpassas till de osynligas skara. Vi var alla törstiga efter deras välsignelse eller åtminstone få slippa bli måltavla för hånfulla kommentarer.
Jag visste att Johnny, precis som jag, var outcast. Och att han ville slå mig hårt för att jag hade hånat honom för att han var värdelös på maskinskrivning och hemkunskap. Men mest av allt ville han slå mig för att han var förtjust i mig och alla visste det och skrattade åt honom bakom hans rygg. Förstå oss rätt, jag var den där konstiga 12-åringen som gjorde allting fel, klippte sig själv, hade kläder från second hand (långt innan det kallades vintage och var coolt) och lyssnade på både Tina Turner och Imperiet. Att jag var det fulaste på norra jordklotet hjälpte ju inte direkt. Johnny var det närmaste man kan komma Huckleberry Finn fast modell XXL. Kort sagt, vi hade inte en chans att passa in. Då. Men de flesta av oss underdogs lämnar mellanstadiet och även högstadiet med livet i behåll. Och som vuxna har många av oss upptäckt att vår position som underdog fick oss att utveckla superkrafter.
Om du tvivlar kan du bara titta närmare på Soraya Post och Zlatan Ibrahimovic. Eller hur det gick för David efter att ha mött Goliat.
Malcolm Gladwell berättar i sin bok Konsten att slåss mot jättar att den lilla herdepojken visste att han inte skulle ha en chans mot en jätte i närkamp. Så han använde det vapen som passade honom bäst, den fruktade slungan som gjorde det möjligt att fälla stora rovdjur – på avstånd. Och det fungerade. Hade han kämpat på jättens villkor hade han dött, i stället ändrade han på förutsättningarna så att han kunde segra.
Det ligger i sakens natur, den som lär sig att överleva i underläge utvecklar strategier för att klara sig på livets svåra väg. Visst, underdogs växer upp lite sneda i självbilden, sårade i känsla av egenvärde eller ännu värre tror sig aldrig förtjäna framgång och lycka.
Trots sin längd och vikt var aldrig Johnny min Goliat. Jag insåg det när jag fick syn på Sandra och Jessika stå bakom honom fnissandes. Så jag stoppade undan min slunga fylld med sårande ord. En märklig insikt drabbade mig. Skolgården var deras slagfält, inte mitt, här hade jag ingen chans att vinna. Det tog mig lång tid att få styrsel på mina superkrafter. För det ska också sägas, superkrafter är inte lätta att hantera. Min ilska har oftast använts emot mig. Som när mellanstadiefröken sade till min mamma att jag fick skylla mig själv som slog tillbaka när hockeygrabbarna “flörtade” med oss tjejer med sina klubbor.
Det hade varit enklare för alla inblandade om jag lät den regelrätta misshandel ske och tog rollen som offer. I stället gick jag till föräldramötet och sade till alla föräldrar närvarande att jag tyckte att deras söner var skitstövlar som slog oss tjejer.
Min ilska gjorde ingen skillnad, då. Men i dag ser jag att vi är fler och som dessutom har lärt oss att hantera vår ilska och skaffat oss gemensamma strategier. I dag är vi många fler som på ett organiserat sätt kan använda våra superkrafter till att förändra normer och strukturer.
I dag heter det inte att vi är arga-unga-kvinnor. I dag kallas våra superkrafter kamplust.