Det är en konstatt plocka företeelser ur sin egen tillvaro och spinna det till någonting allmängiltigt i en krönika. Eller något sånär allmängiltigt i alla fall. Vare sig det handlar om större strukturella affärer som att drabbas av rasism och att tillhöra en mindre bemedlad samhällsklass, eller mer individuella erfarenheter av exempelvis att gå på dejt.
I bästa fall lyckas man levandegöra en berättelse som egentligen är ganska allmän, men som blir påtaglig först när den kläs i en erfarenhet. I värsta fall blir det bara en snyftig eller snaskig historia för läsare att oja sig över för att sedan fortsätta med sina liv som vanligt.
Bortom rimligt tvivel står i alla fall att sådana texter blir lästa. Folket där ute älskar att klicka på rubriker som skvallrar om en stark story. Äkta historier om äkta människor med äkta känslor. Vare sig det handlar om samhällsmisär eller relationsskapande i senkapitalismen. Trenden går att se inte minst i autofiktionens genomslag i litterärt berättande. Törsten efter autenticitet tycks osläckbar. Parat med klickifieringen av medierna – både nyheter och kultursidor, ingen är skonad – tänker sig många redaktörer att det är så man håller sin tidning relevant. Vem kan klandra dem för det, när nästan alla tidningar utom belåtna Dagens Nyheter befinner sig i ekonomiskt fritt fall.
Malte Persson skrev en intressant krönika i Expressen som satte fingret på en angränsande fråga: varför skriver kultursidorna så mycket om sex och dejting och så lite om kultur? I kulturkrönikans fall beror det på att det är i ovan beskrivna landskap som krönikörerna verkar. Det är därför det kommer så många texter som handlar om dem själva. Det är förstås frestande att säga att det beror på självupptagna skribenter med grandiosa självbilder. Ibland är det nog dessutom så, konstaterat i en sylvass text av Mikaela Blomqvist i GP, som också är ett svar i debatten som föranletts av Malte Perssons krönika.
Personligen (där komdet, den personliga hållningen) är jag inte lika kategoriskt negativt inställd till att den enskildes tankar och erfarenheter tillsammans med läsarens dito blir en väv att diskutera livet och kulturens förutsättningar genom. Men då måste det göras med finess, skribenten måste i sin text kunna peka på varför du som läsare ska vara med på det här. Hantverket ligger alltså i att få någon som absolut inte bryr sig om exempelvis Augustpriset eller en obskyr jazzplatta från 60-talet, att börja fundera på det och tycka att det är intressant. Igenkänning behöver inte vara av ondo, men det är inte alltid nödvändigt.
En text om hur jobbigt det är med tinderdejter för att killar är si och så duger inte i detta avseende. Den fungerar framförallt som ilskebete och tomma kalorier som lämnar läsaren lätt irriterad och, om det vill sig illa, distraherad från den verkliga världen. Det finns ingenting intellektuellt eller ens angeläget med det. I ”Skådespelssamhället” skrev den franske filosofen Guy Debord redan på 60-talet att människornas äkta och reella sociala interaktioner med varandra mer och mer har ersatts av medierade bilder av sociala interaktioner. Det vill säga typ film och tv, vilket passiviserat människan. En liknande slags situation kan sägas ha uppstått med den ”personligt hållna krönikan” och intresset för den autentiska berättelsen. Man vill bli matad med äkthet, privatliv, känslor. Med Debords logik beror det på att det bjuds, och så länge det bjuds förtrollas vi av det istället för att själva gå ut och leva våra liv. •
För övrigt: Årets upplaga av Melodifestivalen var en kulturkonservativs värsta mardröm, full av mångfald. Bland annat en transtjej, jojk, personer med invandrarbakgrund och Nordman i starttolvan. Kul!