Jag satt på buss 509. Morgonljuset försökte tränga sig igenom de mörka molnen medan jag satt försjunken i tankar. Mitt i allt det lugna tvärbromsade plötsligt bussen. En räv sprang in i buskarna. ”Jävla räv”, tänkte jag. Mitt lugn förbyttes snabbt till irritation. Mina goda tankar om morgonen försvann.
Då plötsligt kände jag vatten droppa på mitt huvud.
Jag tittade upp mot taket, och där precis bredvid den gulröda stoppknappen såg jag ett hål som det nu hade börjat rinna vatten ur. Jag var så paff att jag lät det rinna över mig i några sekunder innan jag slängde mig på sätet på andra sidan gången. De få människor som satt i bussen fnissade. Jag hade säkert gett dem dagens historia att dra när de kom fram till sina jobb.
Tydligen hade vatten samlats i mellanrummet i bussens tak och när bussen tvärbromsade hade det hittat till hålet ovanför mitt huvud. Om jag hade trott på någon gud skulle jag använda sådana ord om upplevelsen. För den var så märklig, så oväntad. Och framför allt, den kom vid precis rätt tillfälle.
För jag hade suttit där på bussen och plötsligt tänkt tankar om en gammal kärlek. Saknat honom. Så där dumt som en kan göra när ens hjärta är öppet som ett sår och en är omringad av vintermörker. Jag tänkte på honom trots att jag visste att saknaden bara gör mig ont. Trots att jag visste att mitt liv inte blir bättre med honom i det.
När bussen tvärbromsade och vattnet började att falla över mitt huvud vaknade jag till.
Då insåg jag att tankar på vad som kunde ha varit inte är en väg framåt. Att fokusera på vad som kan bli öppnar upp fler möjligheter.
När jag så klev av bussen kände jag plötsligt en hand på min axel. En kille jag aldrig hade sett förut log mot mig. Han sträckte fram sin mobil och där stod det: ”Hej! Jag är döv så jag kommunicerar så här. Vi åker ofta samma buss och jag blir alltid glad när du kliver på. Vill du gå ut någon gång? OBS! Jag är inget creep!”
Jag fylldes av värme. Av de fina orden. Av att ha blivit sedd. Det var som en strimma ljus från en mörkgrå himmel. Och jag svarade honom: ”Tack! Du vet inte hur mycket det betyder för mig!”
Att jag ändå tackade nej till en dejt bröt kanske den romantiska illusionen, men för mig var gesten det viktiga. En utsträckt hand, en omtänksam handling, en vänlig gest från en medmänniska räcker för att vintermörkret ska kännas lite mindre kompakt. Det gör ofta mer skillnad än en tror.
