I Gävle var jag med och arrade syndikalisternas 8 mars-evenemang. Det kom en massa folk, trots att det ordnades grejer på ovanligt många ställen. En fantastisk stämning. Trots att flera vittnesmål från scenen var tunga. Nedvärdering, övergrepp, våld. Men också viljan att kämpa för förändring. När mina döttrar kom i slutet av dagen var det som en klimax. Att se dem där i gemenskapen, det växande ljuset ur modiga berättelser och ett öppet, tillåtande klimat. Som en av kvinnorna sa från scenen: Hade jag sagt det här någon annanstans hade jag blivit stenad. Ett faktum. En stolthet och en tacksamhet över att här kan vi tala, här kan vi gå ut på gatorna. 

Aldrig har 8 mars känts så mäktigt – och så provocerande. För alldeles samtidigt samlade ett gäng nazister ihop sina aggressioner, i en helt annan slags gemenskap, baserad på något motsatt, livsförnekande. I mitt älskade Malmö, på Kristianstadsgatan där jag hade en pojkvän, alldeles i närheten av världens bästa fik, Glassfabriken. Där hände det som inte fick, inte får, hända. 

I dag, ett par veckor senare, fortsätter människor över hela världen ropa: Kämpa Showan! Det är en solidaritet utan dess like. Och den sprider sig, så som starka krafter gör. I Göteborg samlas människor för att protestera mot avhumaniseringen, efter att en tiggande kvinna fått fönstertvätt-vatten över sig. En krönikör kräver av svenska politiker att ropa: No pasarán! Jag stirrar på bilden av mina döttrar. Som jag har stirrat på helt andra bilder av barn när jag forskar om Spanska inbördeskriget, fascistangreppens fruktansvärda konsekvenser. Jag läser det som skrevs då, på 30-talet, och det som skrivs nu i de liberala tidningarna och texterna glider ihop; regeringars flathet, bekämpandet av den röda skräcken. 

Efter Francos seger var svenska regeringen noga med att hålla sig väl med segraren, liksom det under andra världskriget cirkulerade skrivelser från hög ort om att inte publicera för hårda ord om Hitler. Den där flata anpassningen är kanske farligast av allting. Det där fastklamrandet vid privilegier. När feminismen och antirasismen ses som ett hot. 

Jag stirrar på fotot av två flickor som håller om varandra. Som aldrig ska få dö. Aldrig börja hata. Alltid känna sig trygga och älskade. Jag kan inte låta bli att tänka på hur och var det börjar. Och var det kan ta slut. För varje dag som går spricker fler krokusar ut. Flickorna ska gå i ett hav av blommor och sol.