Jag lyckades ta mej in utan pass, och det är en prestation i dessa dagar. Passfriheten är upphävd på grund av corona nämligen. Jag har inget pass, och inget ID heller. Och nåt pass fick jag inte av den enda institution i Sverige som utfärdar nödpass, snuten på Arlanda. Dom har visst ett i Landvetter också.
Hursomhelst så var det tvärstopp eftersom det är passfrihet i Norden, sa en leende passpolis. På skitstationen Arlanda, som jag trodde att jag skulle slippa besöka nåt mer.
Så jag utrustade mej med gummistövlar och vildmarksbyxor och tog tåget mot gränsen mellan Jämtland och Tröndelag. Vi hade med oss en massa intyg att vi skulle jobba i Norge, att vi skulle leva i ISOLASJON och covid-testas så fort vi kom fram till Trondheim.
Karin hade sitt körkort, men jag hade inget ID och jag började hetsa upp mej ordentligt när vi närmade oss gränsen. Gränser har vart traumatiska för mej sen jag var liten pojk vid DDR:s gränskontroll i Sassnitz, på väg att hälsa på mormor. En massa barnsliga fantasier och minnen av schäferhundar som hoppar in i baksätet där vi satt. Fantasier om att bli utplockad och inplockad och pullad i röven. Så jag var rädd för gränsen, men hade läst mina hjältesagor om norska motståndsmän under kriget, hur dom lyckades ta sej förbi dom tyska ockupanterna med falska papper, in i det neutrala Sverige. Om dom inte hade falska papper så kunde dom smyga över gränsen, över myr och fjäll.
En sån hjälte ville jag vara.
Så jag var efter flera dagars förberedelser beredd att bli avvisad vid gränsen, kliva ur och börja gå tillbaka mot Storlien och sen ta mig in i skogen och i det fallande högsommarljuset smyga mej ner till en skogsväg jag sett på kartan, några kilometer in i Norge.
Jag hade till och med förberett en kompis i Trondheim att komma upp och hämta mej.
Men när vi kom till gränsen var det ingen kontroll.
Jag blev besviken.
Varför kan jag aldrig få vara en sån där hjälte, en sån där människa utan brister som bara står där och får medalj och prisas av hela mänskligheten?
Utan brister, skuggor och tillkortakommanden.
Först for vi till Trondheim, till Olavsfest. Sen medeltiden har folk vallfärdat till Trondheim i slutet av juli för att fira Olav den helige.
Olav var en lirare som för 1000 år sen, ganska precis, gjorde sej ett namn genom att slå ihjäl en massa människor i Jesu namn. Han brände även ner en bro i London.
Så han firas i sin alldeles egen fantastiska katedral i Trondheim, och ligger enlig uppgift i källaren där, helig och go.
Hur kan man nu fira en sån gubbe? Och hur kan jag stå där och sjunga i hans katedral?
Det är inte så svårt. Först och främst fick jag ju gratis vistelse i Norge i 14 dar. Och sen har dom som anordnar festivalen nuförtiden ett syfte som sträcker sej långt över den ganska tveksamma verksamhet som Olav ägnade sej åt.
Dom säjer bland annat att dom vill ”gjøra vår forestillingsverden større” och verka för ”Tro, Håp og Rettferdighet.”
Sign me in.
Det finns många kristna nuförtiden som gör så jävla mycket mer i praktisk handling än många självrättfärdiga vänsterteoretiker.
Så jag har inga problem med folk som kallar sej kristna.
Trots att Olav den Helige körde upp en påle i röven på folk som trodde på Tor och lät dom hänga där tills dom dog.
Sen for jag upp till Hamsunfestivalen, långt uppe i norra Norge, där havet fortfarande lever och man kan gå ner och bada i fjorden på morgonen. Och se små valar, nisar, eller tumlare som det heter på svenska, leka i solglittret under snötäckta fjäll.
Hamsunfestivalen firar varje år födelsedagen till Knut Hamsun, en av Norges största författare. Han skrev jävligt fina naturskildringar, var en tidig gröna vågare, men blev tyvärr på gamla dagar nazist och uppmanade sina landsmän att lägga ner vapnen mot Hitler.
Han toppade detta med att ge bort sitt Nobelpris till Joseph Goebbels.
Inte så jävla poppis sen, efter kriget. Vad skulle norrmännen göra med sin uppburna hjälte som uppfört sej så dumt? Han var liksom too big to fall. En människa som man beundrat i alla år, när han skiter i det blå skåpet, vad ska man då tro på?
Så dom försökte få honom förklarad senil. Och skyllde på hans fru.
Men han stod på sej och ville bli dömd som dom andra landsförrädarna, Quisling och Rinnan och dom.
Många gamla nassar i Norge gömde sina NS-uniformer och deltog glatt i folkfesten där man rakade huvet på dom kvinnor som vart i lag med tyska soldater.
Även i dom mest sympatiska maktskiften dyker det alltid upp folk som vill hylla nya hjältar och hata nya skurkar.
Det är ganska äckligt att se.
Jag skrev en liten text i programbladet för festivalen:
Tänker en del på Hamsun när jag hör en del gröna vågen-människor. På gott och ont.
Jag är ju själv en gröna vågare, men jag ser helt klart en fara när man i det här vurmandet för Markens Gröda märker en längtan till en slags påhittad gyllene era när blonda valkyrior stod och spelade i fäbodlurar, när far var var rar och mor rodde.
Idén att det finns nån slags naturlig tillvaro som är REN och obefläckad.
Nåt sånt har aldrig funnits.
Allt har alltid blandats.
Det är mångfald, inte enfald, som är grunden för allt motståndskraftigt liv.
Inte att ge bort sitt Nobelpris till Joseph Goebbels.
Men han var en jävligt flummig naturskildrare, Knut.
Sen hängde jag där på festivalen och såg en jävligt bra teatergrupp, Nordting, som hetsade upp publiken till kollektiv extas med krav på utträde ur Norge för Troms och Nordlands fylken, med väldigt bra kritik av hur norra Norge dräneras på resurser av stora bolag med säte i USA, och sen plötsligt en omröstning om inte Hamsunstatyn därute i skogen borde rivas ned.
Då var det inte så lätt för publiken att skrika Ja, Ja längre.
Intelligent teater, som inte underskattar människors intelligens.
Den borde ni se.
Det finns inga hjältar. Det finns heller inga jävlar.
Detta faktum ska inte hindra oss att ta ställning mot fascism, måttlöst profiterande på mänsklighetens undergång, rasism och sexism. Men längtan efter rena, raka linjer och gränser mellan Dom Goda och Dom Onda leder bara till fördumning.
Det hade vart kul att smyga över gränsen till Norge.
