Han – helt fördomsfullt gissar jag att trådstartaren är en man – får en mängd olika svar, de flesta hånfulla, en del lillgammalt undervisande: "En handling gör en inte bög utan det är din attraktion för en annan individ av ditt eget kön som gör dig homosexuell. Alltså är det inte bögigt att cykla."

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Merparten av inläggen i tråden anser att ursprungsfrågan är korkad och gissar att trådstartaren är ett så kallat troll, det vill säga någon som medvetet irriterar och förvirrar. Somliga argumenterar, med en inte helt glasklar logik, för att cykling inte är bögigt eftersom det är miljövänligt och/eller hälsofrämjande.

Andra tycker att just "bögigt" är fel ord, men att cykling är en sysselsättning värd att se ner på: "Bögigt?! Snarare omoget! Är man vuxen så cyklar man inte. Äger inte ens en cykel. Känns fattigt att behöva cykla till olika grejer." "Bögigt och bögigt, mera fjantigt! Jag vägrar skaffa en cykel fast alla tycker att det är sååå praktiskt. Brukar själv hånle lite för mig själv när jag ser en vuxen man iförd kostym och ful cykelhjälm komma cyklande."

Efter att ha scrollat mig igenom de 99 inläggen gör jag två reflektioner: 1) Det är trots allt positivt att många av de som diskuterar inte anser ”bögig” vara ett förklenande utan snarare ett strikt beskrivande ord. 2) Det är likväl uppenbart att både ”bögig” och ”cykling” för många alltjämt är negativt laddade begrepp.

Och vidgar vi diskussionen, från den ibland unket instängda pojkrumsmiljön på Flashback till den riktiga världen, så hittar vi ett reellt problem – att cykla anses omanligt. Och omanligt anses negativt. En riktig karl tar bilen till grannen. En man utan körkort är suspekt. En man som skyddar huvudet med några centimeter cellplast är en fjant, en man som skyddar hela sig bakom ett ton järn och aluminium är en man.

Varje år i vintertid hörs en diskussion om att plog- och grusbilarna kanske inte måste ta bilvägarna först utan istället kan börja med cykelbanorna, där kvinnor, unga och barn rör sig i högre utsträckning. Jag har sett högröda män i medelåldern utbrista: "Men man måste såklart i första hand ploga där det behövs!"

Konflikten mellan den förment omanliga cykeln och den förment manliga bilen är även konflikten mellan staden och landsbygden. Cyklistmannen, i den karikerade föreställningen, är inte bara feminin utan också stadsbo. Röstar troligen på det bilhatande Miljöpartiet eller det manshatande Fi.

Går säkert på Operan också. Sitter där och tittar på offentligt understödda gaphalsar i trikåer. Tar sen sitt lilla lättmetallfordon och köper något fjantigt rättvisemärkt kaffe med otäckt utländskt namn. En riktig karl dricker becksvart kokkaffe spetsat med älgpiss.

Men den som någon gång har rört sig i de storstadsliknande miljöer som finns i Sverige vet att de knappast är några cykelparadis. Staden som jag bor i, Malmö, kallar sig cykelstad. Här slutar de flesta cykelbanor tvärt vid en fyrvägskorsning eller en bussknutpunkt. Bilen är alltid prioriterad.

Det må kosta en förmögenhet att parkera i citymiljöer, det må finnas svindyra biltullar (senast jag körde in i Göteborg kostade det åtta kronor), det må här och var finnas upphöjda vägstumpar som kallas gågator. Lik förbannat ser vi alla det som vår rättighet att köra bil i stadsmiljö, om inte annat så i nödfall. För att släppa av någon. För att hämta något. För att det regnar. För att bilplåten måste vädras.

Och då vet vi ändå allihop – de som bor längst ut i obygden i ett land som länge föraktat kollektivtrafik, såväl som urbana latmaskar som jag – att frågan om koldioxidutsläpp i längden inte är en fråga om livsstil. Det är en fråga om liv.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.