”Ni frågar väl varför denna dikt inte talar till oss om drömmen, om grönskan, om mitt fosterlands stora vulkaner? Kom då och se blodet på gatorna, kom och se blodet på gatorna, kom och se blodet på gatorna!”
Så skriver Pablo Neruda från fascismens maktövertagande i Spanien, från vänsterrörelsens nederlag och från hans egen förvandling från romantisk diktare till en poet som inte längre ser grönskan för allt blod. Om poesins magiska egenskap är att den kan fånga tidens och platsens alla principer, alla möjliga verkligheter i en värld, en dikt, så är våldets kanske den motsatta. En totalitet som gör det omöjligt att se några andra världar en den som pågår nu. Poesin är därmed alltid en verklighetsflykt, och samtidigt är den också ett nödvändigt medel att faktiskt fly den verkligheten vi har.
I Sydsvenskan, 14 februari, diskuterar poeten Kristoffer Folkhammar vackert den svenska erfarenheten av romantisk poesi, men också kärleken som en hyperkänslig plats för både det allra värsta av detta samhälles våld och det allra vackraste med detta samhälles drömmar. ”Dejtingapparna hjälper oss att optimera våra val. Partnerletarteknologierna som konstant blippar i fickan är en form för intimitet i virtuella rum, men också för nya sorters ensamheter. Eller är det precis tvärtom? Att det romantiskt hängivna kärleksidealet – förfinat via appar eller ej – är något som går emot en individcentrerad, nyliberal ordning? Detta att lämna över sig, att göra sig sårbar och beroende av den andre, att inte få vara ifred.”
Romantiken blir i Kristoffer Folkhammars analys en poetisk strategi för solidaritet. En första väg för att inse beroende mellan människor, i en tid där våldet inte längre kan sägas vara särskilt dolt av ett ideologiskt skimmer. (Ena lördagen patrullerar nazister på Stockholms gator för att nästa helg ersättas med en fascistisk skottlossning mot en kurdisk demonstration.)
Kanske kan romantiken (och en skimrande ideologi) vara just ett medel att överta för de sociala rörelserna. Vi behöver drömmar som organiserar människor ur den politiska depressionen. Vi behöver en poesi och en ideologi som förflyttar oss från våldets totalitetsblick, utan att för den saken skull få oss att glömma hur våldsam verkligheten är.
Kristoffer Folkhammar efterlyser en svensk poesi som vågar stanna i romantiken. Jag växte upp med Pablo Nerudas dikter. Mellan kärleken som dröm och realitet, mellan socialismens utopi och dess offer. Kanske kan romantiken se blodet på gatorna och ändå visa på de levande drömmar som kokar däri. I den svenska poesin har sådana dikter länge varit (rasistiskt) föraktade och banaliserade, men i en tid som inte skimrar kan drömmar ge ögonen ork att handla igen. I tredje världen har den koloniala och ofta censurerande erfarenheten öppnat för ett skrivande där romantiken är en nödvändighet, för att uppgivenheten är dess motsats. Men där romantiken också hänger djupt samman med den politiska handlingen.
Roberto Fernández Retamar skriver: ”Det går inte en minut, utan att jag tänker på dig. I synnerhet i dag, då jag hjälper till att bygga en skola, med samma händer som smekte dig.”
Kritikernumret Drömmar är inte förhandlingsbara innehåller så mycket fantastisk poesi, men bara titeln i sig sätter också fingret på något vackert. I en tid då rasismens våld ständigt förhandlar om vår mänsklighet, kan drömmar och kärlek vara en plats för det oförhandlingsbara, för den nödvändiga mänsklighet som vi inte ännu besitter.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
