I dag verkar många – inte bara journalister – vara mer intresserade av sina egna åsikter än av vad som faktiskt händer.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I ungdomen hade mamma teaterdrömmar. Hon var engagerad i studentteatern och sökte in på Dramatens elevskola.

Men hon kom inte in.

Flera gånger under min uppväxt sa mamma att det var nog tur – hon hade nog inte mått väl i den hårda värld som teatern är.

Jag tänker på de orden nu, när hundratals kvinnliga skådespelare berättar om sexuella trakasserier och övergrepp på  #metoo och #tystnadtagning.

I skrivande stund har kvinnor i teknikbranschen sällat sig till skaran, och även journalister.

Det är oerhört viktigt och välgörande att tystnaden bryts, offer och vittnen blir hörda och att medvetenheten om dessa trakasserier ökar.

När detta är sagt, vill jag visa på ett bortglömt perspektiv i all denna uppmärksamhet: en påfallande stor del av vittnesbörden kommer från kulturvärlden eller från högavlönade eliter.

Det gör inte det hela mindre skrämmande.

Men vänner jag talat med, som arbetar eller har arbetat i industrin, känner inte igen sig.

– Vi skulle aldrig acceptera något sådant, har flera sagt.

Nu ska man naturligtvis inte dra för stora växlar på vad just de som jag råkar känna har upplevt.

Självklart påstår jag inte att trakasserier inte förekommer i industrin.

Men kanske har folkrörelsernas syn på kamratskap och värdighet överlevt längre i industrin än på andra håll.

När min man arbetade i träindustrin på 70- och 80-talen hade män och kvinnor lika lön – något som många tjänstemän och akademiker fortfarande inte har.

I min uppväxt på 60- och 70-talen var samhället, som bekant, inte lika segregerat. Mina klasskamraters föräldrar fanns i olika yrkesgrupper och inkomstlägen. Men vi bodde i en Stockholmsförort med en ganska stor andel höginkomsttagare.

Tidigt lärde jag mig att i vissa grupper av höginkomsttagare förekom ett svinaktigt beteende som man inte låtsades om, det slätades över och ”räknades inte”.

Naturligtvis menar jag inte att de flesta höginkomsttagare beter sig illa – de är människor som alla andra, de flesta är hyggliga. Men att det i vissa sammanhang finns en kultur där det som sker i alkoholdimman slätas över och skrattas bort.

Tonårskompisens pappa, som var direktör, stack ner handen i trosorna på mig på dotterns studentfest. Han blev aldrig våldsam, han accepterade mitt nej – men ändå.

Min syster blev inbjuden till en föräldrafri fest i en jättevilla. Där ägnade sig innegänget åt att smeta mat på väggarna och hälla vin i blomkrukorna. Min syster kom hem helt chockad.

Nyligen har Ronny Ambjörnssons klassiker ”Den skötsamme arbetaren” kommit i nyutgåva. Det är en närstudie av nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen i Holmsunds sågverkssamhälle under 1900-talets första decennier. Där fanns stora drömmar om ett rättvisare samhälle och insikt om vikten av små lokala frågor. Där fanns förvisso också inskränkthet och tillkortakommanden då och då – och svårighet att få folk att engagera sig, alldeles som i dagens föreningsliv.

Men det största intrycket är den vidsynthet, den insikt och det brinnande engagemang som fyllde människorna. Där var det självklart att stora ord också skulle ge avtryck i vardagen.

I backspegeln vet vi: det var dessa människor som byggde demokrati och välfärd.