Krönika: För en öppen och fridfull skola

Om vi någonsin ska få se en skola där alla oavsett hudfärg, religion, klädval och sexualitet ska få vara delaktiga och må bra så måste vi börja stödja ett normkritisk tänkande redan från lågstadieålder. Det finns ingen som helst chans att den lite mer feminina killen, tjejen med slöjan eller den där väldigt ”pojkaktiga” flickan någonsin ska förväntas bli accepterade av alla bara för att man helt plötsligt är äldre, när man ända från barnsben har blivit matad med en bild av vad som är det ”rätta”. Barn gör, tänker och andas i 99 procent av fallen precis det de vuxna i dess omgivning gör. Homofobi och rasism uppstår inte i ett vakuum. Kampen måste tas och föras vidare tidigt i livet.

Jag har tre veckor kvar i nionde klass. En månad kvar av ångestfyllda promenader längs med Stadsskogsskolans mörka korridorer kantade av tuggummirester och slitna dörrkarmar. Tre veckor kvar av grundskolan. 

Om man nu ska summera dessa nio grundskoleår så är mina upplevelser mestadels positiva, självklart. Jag är en vit, heterosexuell, kille. Det har jag alltid varit och kommer nog med största sannolikhet alltid att vara. Men så här i efterhand kan jag tänka mig in i andras situationer och jag säger bara, fan det kan inte alltid ha varit lätt för en del alltså. Skolan är ofta en grym, hård och ärlig spegelbild över vårt normativa och fördomsfulla samhälle. Människorna som har stuckit ut på något sätt har precis som alltid i skolor, blivit väl medvetna om detta. 

Sverige är inte alltid det humana och varma landet som vi väldigt ofta vill få det till. Mobbningens fula tryne skymtas dagligen över hela landet och varje dag går unga människor hem med en hemsk klump i magen. Om jag ska vara riktigt ärlig vet jag inte hur många gånger jag har sett lärare vifta bort kommentarer som ”bögjävel”, ”äckliga invandrare” och ”är det redan påsk? Aha, det var bara en slöja”. Det finns egentligen inte mycket att skylla på barnen, det är inte deras fel. Det är samhället och dess struktur som vi har att skylla. Den svenska skolan är en kamp om psykisk överlevnad för skrämmande många barn och ungdomar. Jag tycker inte att det är rätt, jag tycker inte att det är så det ska se ut. Det vuxna samhället har ett stort och ibland ett väldigt svårt uppdrag, att aldrig svika barn och ungdomar. Det har ni gjort. För länge sedan. Därför behövs det redan i morgon bitti när tusentals individer rör sig mot skolorna och sina klasser för en dags aktivitet att vuxenvärlden börjar dra sitt strå till stacken. Jag önskar att vi redan i morgon sätter ner foten mot rasism, homofobi, transfobi, mobbning, funkfobi och allt annat som någon gång har fått oskydiga individer att gå hem med en mörk klump i solar plexus. Vi måste lära barn och ungdomar att alla ska vara välkomna, alla ska ha rätten att vara precis som den själv vill vara. 

Denna krönika handlar självklart om mer än bara Lindesbergs kommun. Det här är fakta och önskemål som är applicerbara över hela samhället. Det jag dock önskar är att Lindesberg ska vara en föregångskommun. Någonstans måste kampen på allvar börja och jag tycker mycket väl att den kan börja här. Det handlar inte alls om att vi inte kan eller att vi inte har hjärtat på rätt ställe. A och O är att våga ta första steget. Det kanske blir min syslöjdslärare eller din lillebrors matematiklärare. Bara just det där pyttelilla men ack så betydelsefulla steget tas. För där lågor tänds sprids också hopp, och det är just det alla dessa tusentals diskriminerade individer behöver. Hopp.