Jag skulle prova att flytta ut från huset som jag hade växt upp i och ta mitt pack till Örebro. Jag hade nu fotbollen, skolan och möjligheterna som väntade i ”storstaden”.
Nervositeten var stor, men samtidigt var det en risk som jag själv hade bestämt att jag ville ta. Jag skulle ändå bara vara inneboende, vilket innebär att en hyr ett rum i en villa eller liknande. Det kändes som rätt steg att ta, ett steg i rätt riktning. Eftersom att det innebär att jag inte behöver hålla koll på ett helt eget hushåll, samt att utgifterna inte blir enorma. Samtidigt som min familj och mina vänner skulle bo kvar 8 mil ifrån mig.
Resan mot Örebro kändes längre än vanligt. Jag hade ju pendlat samma väg i över ett år nu. Men den här specifika resan kändes långdragen. Aldrig har jag haft så delade känslor som i den stunden. Hjärtat pumpade hårt av förväntan och nervositet. I bilen som jag satt i var nästan hela mitt liv nedpackat i resväskor och banankartonger. Jag skulle ta med alla mina minnen och flytta in det i ett relativt främmande rum.
När en bor här i Örebro så finns det stora skillnader jämfört med Kopparberg.
Till exempel när en går ut på stan här i Örebro så har en tur om en ser någon som en känner, i Kopparberg är det svårt att se någon som en inte känner.
Många skulle se det som anledningen att inte flytta till en stad. Men jag gillar det. Jag gillar det faktum att en kan ha sin egna lilla bubbla, gå ut och göra precis det som en har planerat. Utan några som helst avbrott på vägen.
Flytten var dock inte det enda som skulle bli nytt i mitt liv. Det fanns en specifik anledning till att det blev just det datumet som jag valde att flytta.
Gymnasiestarten var bara en dag ifrån flytten. Så pirret i magen var extra stort. För jag hade valt att söka till en skola som jag var helt ensam om inom mina umgängen. Varken vänner från skolan eller från laget hade bestämt sig för just det gymnasiet. Mitt val föll på ett gymnasium vid namn Risbergska Skolan. Varför valet föll på just det gymnasiet var för att det verkade vara väldigt seriöst, med många elever och kunniga lärare. Men det var inte det första som fångade mina ögon. De erbjöd Samhällsvetenskap med inriktningen Medier, information och kommunikation. Det skulle fungera som ett sorts förberedelse för att nå min högsta karriärdröm (förutom fotbollsproffs då). Journalistik. Det är det som jag vill leva på.
Det var min mamma som fick in journalistik i mitt huvud. Inte så att hon tvingade mig, men hon berättade om att det en gång hade varit hennes högsta mål och hon var väldigt inspirerande i det som hon berättade om. Hon fick mig att se att det var det som jag ville bli.
Jag hade inte haft något rakt karriärval som jag hade strävat efter innan.
Nu, ungefär en månad efter flytten så mår jag bra. Jag har lärt mig mycket, fått nya kontakter och vänner och jag värderar pengar på ett helt annat sätt. Mina föräldrar har varit ett enormt stöd och jag har nog aldrig insett hur stor betydelse de faktiskt har för mig.
Allt från att inte kunna se dem varje dag, till det faktum att det är de som står för mitt nya hushåll, samt all mat som jag måste köpa in och annat.
Jag har även insett att alla småsysslor, matlagning och allt annat som jag behöver för att leva, har jag tagit för givet när jag bott i samma hushåll som mina föräldrar.
Denna flytt har gett mig många lärdomar och upplysningar. Men jag har en känsla att det bara är början på en lång, lång resa.
