Det var rubriken på ett av de seminarium som arrangerades under helgen på Bokmässan i Göteborg. I ett annars lyckat och hyllat samtalsprogram stack punkten ut redan på förhand på grund av sitt provokativa anslag. Jag var inte där, men enligt vittnesmål som nu cirkulerar på både sociala och traditionella medier, blev samtalet precis så stormigt och polemiskt som man hade kunnat gissa. Folk från publiken har kallat det för ”ett slag i magen” och besökare ska ha lämnat gråtande.
Om inte rubriken på samtalet fick det att lysa rött gjorde antagligen deltagarlistan det för många. Bortsett från Håkan Jonsson, styrelseordförande för Sametinget och Ánde Somby, som är jurist och jojkare, bestod nämligen panelen av Ola Wong, kulturredaktör på Kvartal och Peter Wennblad, ledarskribent på Svenska Dagbladet. Den som är insatt i det rådande debattklimatet vet att Wong och/eller Wennblad i en panel, rent empiriskt, är synonymt med en shitshow, alltså ett kaosartat arrangemang som kännetecknas av kontroverser och drama.
Under den hetlevrade diskussionen anklagade han en av panelisterna för att ”dra uppgifter ur röven”
Ola Wong medverkade i ett samtal på Kulturnatten i Stockholm tidigare i år som slutade med att skribenten Barakat Ghebrehawariat, som också deltog i debatten, klev av scenen. Efteråt gick Ghebrehawariat ut på sociala medier och berättade att han blivit utsatt för rasism under samtalet, och att han inte fått stöd varken från moderatorn eller resterande paneldeltagare.
Peter Wennblad såg jag själv på scen under en debatt om mediebevakningen av kriget i Gaza som Publicistklubben anordnade i höstas. Under den hetlevrade diskussionen anklagade han en av panelisterna för att ”dra uppgifter ur röven” och när han fick en välformulerad publikfråga om varför svenska medier inte diskuterat attackerna mot Gaza i termer av etnisk rensning trots att den israeliska regeringen och underrättelsetjänsten använder sig av en explicit utplåningsretorik svarade han ”källkritik” och ryckte på axlarna.
Kanske är det här bakgrundsinformation som Håkan Jonsson och Ánde Somby inte fått tillgång till. Kanske hade de till och med tackat nej om de vetat vad de gav sig in på, vilket bland annat författaren och journalisten Ann-Helén Laestadius, berättat för Dagens Nyheter att hon gjorde när hon fick frågan om att medverka i det aktuella samtalet tidigare i våras.
Men det kan också ha varit så att de samiska panelisterna visste precis vad som väntade, och att de ändå valde att medverka, med förhoppning om att synliggöra en problematik och att få sina röster hörda. För så länge det existerar meningsskiljaktigheter relaterade till samer, så länge vissa, hur sjukt det än är, tycker att de är en privilegierad minoritet, så finns det ett värde i att placera de åsikterna på en scen. Framför allt för att åsikterna ska bemötas med insatta argument, från de som faktiskt drabbas av den diskriminerande retoriken.
Sápmi var ett av Bokmässans huvudteman och det arrangerades en mängd olika samtal på ämnet, 26 seminarier ägnades åt frågor relaterade till samer och att ett av dessa uppmärksammade den rasism mot samer som fortfarande präglar delar av samhället är i grunden inte fel, hur obehagligt det än kan kännas.
Oskar Ekström, programchef på Bokmässan, har uttalat sig om seminariet och beklagat besökarnas upplevelse. Till Dagens Nyheter säger han att ”det är väldigt tråkigt att seminariet gav upphov till så starka känslor”. Men att ett seminarium på en mässa i litteraturens namn väcker starka känslor är inget att beklaga sig över, tvärtom. Det är ett bevis på att mässan fungerar, och i förlängningen att Sveriges yttrandefrihet och demokrati gör det.
Vad som däremot inte fungerade var själva seminariet, detta på grund av att vissa av paneldeltagarna inte klarade av att hantera det på en mogen och sansad nivå. Ett samtal med en så pass uppskruvad och problematisk rubrik ställer extra höga krav på att panelen, trots sina meningsskiljaktigheter, behandlar varandra med respekt. Håkan Jonsson har i efterhand uttryckt att han är missnöjd med samtalet och sagt att han gång på gång blev avbruten av Peter Wennblad. Det är inte förvånande, men däremot olyckligt.
Inte bara för att hans möjlighet att försvara sig själv och sin folkgrupp blev begränsad, utan också för att det är rimligt att anta att det kommer påverka hur han, och andra, resonerar inför att medverka i liknande samtal framöver.
Här har arrangörer, bokare och moderatorer ett stort ansvar. Det räcker inte att sätta en spännande rubrik och bjuda in de mest kontroversiella rösterna man kan hitta för att ett samtal ska bli lyckat, även om det lockar många besökare.
För att publiken och panelen ska gå därifrån stimulerade och vilja delta i liknande samtal i framtiden, krävs det att alla får komma till tals och att alla beter sig respektfullt mot varandra.
Det är tyvärr något vissa av de medverkande i detta samtal vid upprepade tillfällen visat att de inte kan leva upp till.
