“Support Israel” stod det på det blåvita klistermärket ovanför pissoaren. Om jag stått och pinkat på KDU:s rikskansli i Stockholm, eller hos en pingstförsamling utanför Jönköping, hade det knappast varit särskilt anmärkningsvärt. Men här, på en vänsterinriktad rockklubb i Hamburg, stack budskapet ut som en räv i hönshuset. Året var 2003, och jag hade just fått ett första smakprov på att Tyskland inte riktigt är som andra länder. Och att det finns en märklig företeelse i Tyskland som kallas antideutsch. Kanske är det därför som jag inte är särskilt förvånad över de senaste månadernas negativa utveckling för det fria ordet i Europas folkrikaste land.
Antideutsch kan, lite kortfattat, beskrivas som en strömning i den tyska vänstern som ser själva tyskheten som huvudmotståndaren. Antisemitismen och nazismen ses som en konsekvens av en tysk historisk särväg, och Förintelsen som tyskhetens logiska konsekvens. Och eftersom tyskheten till sin essens är både fascistisk och antisemitisk så måste den bekämpas, vilket förklarar både namnet ”antideutsch” och paroller som ”Nie wieder Deutschland” (Aldrig mera Tyskland). Kampen mot tyskheten och antisemitismen förklarar även det där klistermärket vid pissoaren. Rörelsen tar nämligen förbehållslöst ställning för staten Israel, som man ser som ett antifascistiskt projekt genom sin blotta existens. Att Israel styrs av en högerextrem regering spelar liksom ingen roll. ”Israel ist Antifa”.
Antideutschrörelsen har aldrig varit särskilt stor, men den har ändå präglat diskursen i Tysklands alternativa musikscen i decennier. Jag har spelat i Tyskland hel del sedan den där kisspausen i Hamburg för över tjugo år sedan, och den antityska skuggan har märkts av nästan överallt. På senare tid har rörelsens kompromisslösa försvar av Israel dessutom börjat sammanfalla med Tysklands officiella linje om att Israels trygghet är en tysk statsangelägenhet. Ett uppdrag som Tyskland tar på stort allvar, med en allt bräckligare yttrandefrihet som följd. Pro-palestinska slagord har förbjudits. Manifestationer för eldupphör i Gaza har nekats tillstånd. Och den pro-Israeliska cancelkulturen har de senaste månaderna sipprat upp från punkhak och technofestivaler till konsthallar och bokmässor där kulturutövare som kritiserat Israel fått se sina planerade arrangemang inställda.
Många tyskar vågar inte längre opponera sig öppet mot Israels ockupationspolitik, och tyska medborgare med palestinska rötter känner sig misstänkliggjorda. Det är en oroväckande avveckling av det politiska samtalet, mitt i Europeiska unionen. Och mitt under ett brutalt israeliskt bombkrig som krävt tiotusentals dödsoffer.
Tysklands kompromisslösa försvar av staten Israel är förstås sprunget ur ett tyskt trauma. Någon antideutschrörelse lär aldrig få fäste i den svenska vänstern. Men kanske kan vi ändå lära oss något av det tyska exemplet: vikten av att fortsätta debattera. Och markera. För kan man inte uttrycka sin avsky för staten Israels brutalitet i Palestina utan att börja hemfalla åt antisemitiska konspirationsteorier, ja då bör man faktiskt hålla käften.
För övrigtär det bedrövligt att se Demokraternas uråldriga presidentkandidat vackla omkring i min TV. Hade jag varit amerikan hade jag varit livrädd för årets val.
