Det är underhållning i en tid som just börjat röra på sig när det gäller jämställdhet. Den norska författaren Gerd Brantenberg sätter förvisso fingret på hur könsdiskriminering är en grundpelare i samhälle. Men bara att tänka sig att en man ska ta hand om barnen när kvinnan går till jobbet var skrattretande. Många pappor i min barndom visste inte mer om barn än själva avlandet. De hade försörjning på sin lott och gav sig iväg som personliga Perssons till jobbet som alla andra. I överrock, hatt och handskar lät de sina tankar vandra långt från blöjbyten och lakansmangling. Tankarna for precis som de vill. Mina egna far till en annan norsk produkt: ”Exit”. 

Jag har firat påsk med några väninnor. Ingen av dem vill se på ”Exit”. 

– Varför ska jag slösa tid på ett gäng vidriga typer, säger de och ser på ”Gift vid första ögonkastet” istället. 

Jag har inget bra svar på det men ser ”Exit” med behållning. Första säsongen är självklar. Adam, Henrik, William och Jeppe svinar runt precis som man förväntar sig att de ska göra. Knullar horor, missbrukar och gör den typen av ekonomiska klipp som bara psykopater klarar av. 

De är psykopater. 

Åtminstone ett par av dem. 

De andra två känner ånger ibland. En av dem skjuter sig till och med i kinden. Det är inte särskilt rörande. Men sevärt. Välspelat och baserat på ett effektivt manus. 

I bakgrunden rör sig killarnas trophy wives som statister med enkla roller. Liksom deras thailändska barnflickor.

Det är någonstans här jag börjar samköra ”Exit” med ”Egalias döttrar”.

Jag tänker mig att Ada, Henrietta, Wilda och Jessika är finanskvinnor i en ny tid och kommer inte längre än hit innan det spårar ut. Drygt 40 år efter ”Egalias döttrar” är det fortfarande otänkbart att bara vända på steken. Det är lika osannolikt 2021 att Henriettas man skulle ägna tid till att välja ut en snygg klänning åt hennes cocktailparty (där hon dessutom kommer vara otrogen) eller skriva tackkort efter en begravning. 

Det går naturligtvis att föreställa sig skrupulösa finanstikar. Att kvinnor levlar upp i den manliga hierarkin men inte tvärtom. För där det i ”Exit” är dramatik skulle det i så fall bli komik när psykopat-Adam ägnar förmiddagen åt läppfillers och brasiliansk rakning medan Hermine gör någon smaskig insideraffär. 

Nu blir det ganska tydligt hur stereotypt kvinnorna i ”Exit” är skildrade. Hermine har visserligen nästan läst till psykolog, men hoppat av när Adam hellre ville att hon skulle vara hemma. De andra fruarna skramlar lite i bakgrunden, utan egna livsvärden eller personligheter. Men eftersom de just är kvinnor blir det inte löjligt att de ägnar heldagar åt hudvård. Tvärtom kan det falla sig naturligt, även med vår tids kvinnosyn. 

Ändå är det inte förrän i säsong 2 som allt går åt helvete. Fruarna har blivit 30 + (som att ligga med lik), kickas ut i kylan (naturligtvis finns ett ofördelaktigt äktenskapsförord) och bestämmer sig för att ge igen. 

I Egalsund tröttnar Petronius på det orätt­visa matriarkatet och bildar en mansklubb. Det går bra för honom. 

I Oslo tröttnar Hermine på Adams maktspel och ger sig in i finansvärlden. Det går sådär för henne. 

Fast jag inte sett slutet kan jag ge mig fan på att psykopat-Adam går ut som segrare, vilket är logiskt eftersom han kan mer om branschen än hon. Men nu är det är inte hans skills det handlar om. En kvinna som mopsar ska förtryckas, slås ner och förgöras. Ungefär som min katt dödar småfåglar utan att äta dem. Bara för att han kan.

Det är nu jag börjar längta efter hjältinnor som Beatrix Kiddo och Lisbeth Salander. För trots att serien ska vara baserad på verkliga händelser och autentiska samtal, finns det nog inga vanliga kvinnor som kan rubba Exitkillarnas makt. Här krävs helt andra metoder. Öga för öga tand för tand och skrämmande rått våld är vad som gäller.