I dessa tider känns det bra att kunna säga att jag dragit ner på flygandet. Ännu bättre hade det känts om jag också kunnat låtsas att det berodde på nyväckt miljöansvar, men sanningen är att det beror på att jag får färre flygresor betalda. Under ett par år, som jag nu i efterhand gillar att tänka på som min jet set-tid, flög jag däremot som en galning. Jag åkte runt i Europa och besökte teatrar för ett nätverk. Vi spelade med Teater C i Kansas City. Jag föreläste i Österrike och Tjeckien och var två gånger på Filippinerna för att hålla workshopar för collegestudenter.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag måste vara ärlig och säga att jag älskade det. Att bli mött på flygplatsen av en jäktad assistent med nyckelband om halsen. Att bli körd överallt, få allt betalt och vara ständigt påpassad. Jag tror att livet som specialinbjuden internationell gäst är det närmaste människan kommer en gudomlig tillvaro. Detta utgör dessutom själva affärsidén för långvägsflyg och lyxhotell. Snarare än mobilitet och övernattningar säljer de först och främst känslan av utvaldhet, känslan av att du är alltför betydelsefull och din tid alltför dyrbar för att du ska bädda din egen säng eller laga din egen mat.
Självklart menar jag inte att min och några miljoner andra idioters längtan efter att vara viktiga ska få ödelägga alla andras möjligheter till liv nu och för alltid. Men den som till exempel avfärdar koncernchefens dröm om att flyga till Tokyo över lunch som ytlig och meningslös har att svara på vad som i så fall ger livet mening. Vad är mänskligare än att drömma om att bli en gud?
Den här dissonansen mellan förnuft och känsla brukar jag tänka på som en konflikt mellan min inre tolvåring och min inre fjortonåring. Det var min mamma som en gång gjorde en bra spaning om att de flesta människor peakar moraliskt vid tolv års ålder. Innan vi trillar ner i pubertetens blodiga mörker finns ett par år när vi ser världen nyktert och klart. Som beskäftiga mini-Mandelas går tolvåringarna runt och förstår inte varför krig och orättvisa ska behöva finnas. Som små fotbollsdomare har de överlägsen blick för spelet eftersom de själva inte ännu dragits in i det.
Min inre tolvåring tycker att flygresor är höjden av dumt. Fjortonåringen älskar dem. Tolvåringen ser till det allmänna. Fjortonåringen bryr sig bara om sig själv. Tolvåringen drömmer om långsiktig hållbarhet och fjortonåringen tänker förtjust: Efter mig syndafallet.
Problemet i mitt fall är att fjortonåringen alltid är starkare när det väl gäller. Den romantiska individualismen besegrar solidaritet och gyllene regel så gott som varje gång. Hur bra det än känns att säga att jag flyger mindre nu så vet jag att om det kom ett erbjudande från Nya Zeeland om att komma ner och sitta i en panel eller något lika poänglöst skulle jag inte kunna tacka nej.
Det är just för att jag vet det här om mig själv som jag blivit övertygad om att lagstiftning är enda möjligheten. Jag älskar förslagen om förbud mot inrikesflyg och införande av höga bränsleskatter som en nykter alkoholist älskar låsta minibarer. Jag vet att jag i ögonblicket aldrig kommer lyckas låta bli att riskera mina barnbarns liv för en kortsiktig fix av självförtroende. Snälla stoppa mig.
